Okej, jag må vara bitter och jäkligt trött idag efter att ha sovit jätte dåligt inatt, men trots det så måste jag få skriva det här.
Jag är som sagt jättetacksam för alla människor som varit så snälla och skrivit så mycket fint när det kommer till Elliot. I början brydde jag mig inte så mycket om dom här, enligt mig konstiga kommentarerna men när dem fortfarande dyker upp så måste jag skriva och säga stopp ( jag kanske gjorde de tidigare i år också, minns ej). Det handlar om kommentarer som berättar att dom förstår min sorg då dom själv varit med om en rad missfall och vet exakt hur det känns. Är det verkligen det ni jämför Elliot med? Ett missfall? Jag säger inte att det är mer synd om mig och Marcus än om er som fått flera missfall på rad. Alla har ju sin egen gräns för det värsta man upplevt men nej tack. Ni får inte skriva att ni vet hur jag känner när ni själva har fått ett missfall. Jag har aldrig fått ett missfall själv och det har under mina 3 graviditeter såklart varit en stor fasa sådär i början, något som man varit livrädd för och jag kan förstår hur ledsen och krossad man blir av ett missfall, speciellt om det upprepar sig ett flertal gånger. Skillnaden är den att Elliot var inte någon som stöttes ut för att något blev fel, eller vad nu anledningen till ett missfall kan vara. Elliot föddes precis som vilken bebis som helst (trots att vi visste hur läget var), efter en helt vanlig förlossningen. Han lades på mitt bröst, sådär slemmig och underbar men jätte svag. 50 minuter senare orkade inte hans hjärta och han dog i mina armar. Vi lämnade inte sjukhuset med en hårt besked från en läkaren utan vi lämnade sjukhuset med en tom bilbarnstol samtidigt som vår son låg kvar i den där lilla baljan och väntade på att köras ner till ett kylrum. Det är skillnad. Det är en stor skillnad. Jag har sett mitt barn ta sitt sista andetag och samtidigt inse att jag aldrig ens fick se hans ögon..
Det här är jävligt känsligt. Det har gått 7 månader och det känns inte ett dugg lättare. Det kan säkert vara svårt för många att förstå vad som egentligen hänt. Elliot fanns aldrig med i vardagen och har aldrig setts av folk runt omkring, men han förändrade min vardag föralltid. Kanske förstår då inte folk riktigt vad vi faktiskt har varit med om? Och vad jag fortfarande tampas med varje dag, och kommer att få göra för resten av mitt liv? Jag menar som sagt inget illa tillbaka, jag menar inte att det är mer synd om mig, men jag tar illa vid mig när ni drar jämförelse liknande den ovan. Det gör så ont så var vänliga att tänk ett steg längre när ni ska skriva peppande ord.
De är tråkigt när folk bara säger saker utan att tänka efter, sånt som faktiskt kan såra någon annan. Och de är inte konstigt att du känner så, de är helt klart! Man kan aldrig jämföra sig själv med någon annan eller någon annans jobbiga resa. Jag tycker de är jättetråkigt och verkligen hjärtskärande att ni fått vara med om detta. Man kan bara tänka sig, och de är nog fruktansvärt att tänka sig! Många kramar till dig och fortsätt alltid kämpa, även om de alltid kommer att finnas med dig. <3
Varm kram till dig <3
Jag sitter här och tittar på min ena son på 2,5 år som busar omkring och min andra son på 3 veckor som ligger bredvid mig.
Jag gick ner mig djupt efter min senaste förlossning. Haft svårt att knyta an och känna den där bottenlösa kärleken som man bara kan känna för sitt eget barn. Jag har känt känslor jag aldrig trodde var möjliga att känna, i negativ bemärkelse. Känslor som jag satt ord på men som egentligen är förbjudna att vare sig känna eller säga högt.
Jag börjar må bättre nu och älskar båda mina söner högre än något annat, men det är när jag läser sånt här som mitt hjärta värker. Jag har ett friskt, levande barn sovandes bredvid mig och ett som springer runt och leker. Att jag har kunnat må så dåligt (för det har jag verkligen gjort, jag har varit på psykets botten) för att jag fått ett barn är helt bisarrt. Tänk hur skrevt livet kan vara!
Jag har fått ett missfall mellan mina graviditeter, men jag har aldrig förlorat ett barn.
Jag förstår din frustration i jämförelser som görs. Din sorg går i min värld inte ens att greppa och jag hoppas så innerligt att det blir lättare med tiden för er även om jag förstår att ärret i hjärtat aldrig kommer att läka ut.
Stora kramar.
Fått höra samma sak jag med, man vet inte vad man ska svara dom blir bara så less och irreterad, har inte varit med om något missfall viggo var min första graviditet fullgången och helt frisk men nått gick snett och han somna in i min famn efter bara 8 timmar och jag fick heller inte se hans små ögon eller känna hans första ”grepp” med sina små händer runt mitt finger, dock fick hans pappa göra det och de är jag ”glad” för .. tycker du har en fin blogg och det har hjälpt mej så mycket tror jag att följa flera änglamammor och läsa om er sorg och också er glädje och berättelse om hur saker kan bli. vi har alla helt olika sorger men en sak gemensamt, jag hoppas att jag slipper vara med om missfall för de är oxå hemskt när man längtar så efter att få en liten bebis men skulle aldrig jämföra det med min fullt friska son <3 all lycka till dej och din familj!
Kram <3
♥
Jag blir så arg på dessa människor!! Även jag har fått höra samma o Agnes va inget missfall hon dog i min mage i vecka 34!!!!!!!!
Kram till dig/er <3
Har inte läst de kommentarer som skrivits, men det verkar som att det är många änglamammor som råkat ut för samma sak. Att bara för att man inte fick ynnesten att lära känna sitt barn, är det likställt med en okänd, ett missfall. Som att det inte var en person, att hen inte funnits.
Jag fick en gång höra. ”Du kanske inte hann
knyta ann?” Som att det var lite tur att han bara blev en månad. Men trots dråpliga kommentarer (dock ej på bloggen ännu) så föredrar jag nog ändå att någon säger något. Folk är så rädda att säga något olämpligt och vågar därför inte säga något alls. Tystnaden känns ekande och ibland obehaglig. Som att han inte funnits, det som är begravet är glömt.
Stor kram till dig! Låt dig inte nedslås. Innerst inne så vill de nog bara väl.
♥ mycket bra skrivet.
Gud vilken underbar blogg <3
Bra skrivet! Känner precis likadant och blir ledsen
och arg när någon jämför förlusten av vår dotter med ett
missfall.
Jag har upplevt både och och jag skulle aldrig jämför
det embryo som stöttes ut vid missfallet med vår
lilla Alva.
Såklart blev jag ledsen. Men skillnaden mellan att förlora ett fullgånget lite barn och att få ett missfall är milsvid!
Det är nog som du skriver, folk kan inte greppa och
förstå vad vi gått/går igenom och låt oss hoppas att
de aldrig heller behöver förstå det.
Stor kram till dig!
Tycker verkligen inte att de är i närheten jämförelsebart med ett missfall. Så tråkigt att vissa jämför med det. Men man får väl tänka på att personerna bara menar väl egentligen, de är den högsta, svåraste smärta de varit tvungna att genomgå och därför jämför dom med det.. Men jag förstår absolut hur du menar! När jag var 13 och min pappa dog var de en som jämförde med sin kanin som hade dött!? Jag blev rosenrasande hur man kunde jämföra en kanin med ens pappa. Men i grund o botten menar de väl. Kämpa på, tycker du är jättestark! Kram <3