Mandy – Mamma & änglamamma

Här kommer en ”liten” förlossningsberättelse om när Thyra kom till världen! ♥

Skulle jag bara skriva om själva aktiva förlossningen så skulle det inte bli många rader och det med tanke på att Thyra föddes i raketfart när det väl drog igång, precis som bröderna, bara det att hon hade ännu mer bråttom ut vilket vi hade på känn och också därför fått tid för igångsättning. Så här kommer hela resan..

Det hela började egentligen den 16 december då vi åkte upp till förlossningen för en så kallad mognadskoll. Vi hade blivit beviljad igångsättning redan tidigt i graviditeten och då var det 38+0 som gällde, vilket var den 16 december. Vi åkte upp till förlossningen och jag var ganska säker på att jag inte skulle bli igångsatt idag. Jag hade inte haft några som helst känningar, förutom dom där ”värkarna” på min födelsedag så jag gissade på att jag inte alls skulle vara mogen eller på gång för en förlossning. Jag har ju haft lite tankar på att min kropp inte kan sätta igång en förlossning själv då jag aldrig haft en spontan förlossning tidigare och då inte ens med Elliot, vars sjukdom alltid brukar se till att barnet föds som prematur, men icke Elliot. Precis som jag misstänkte så var jag helt omogen och det var i stort sätt så stängt det kunde bli där nere och en förlossning var inte ens i närheten.  Jag trodde jag skulle bryta ihop. Grät som en baby i bilen hem och mådde  fruktansvärt dåligt och kände mig uppgiven. Hon kommer aldrig komma och jag kommer aldrig komma i mål efter den här graviditeten. Barnmorskan hade peppat mig med att det kan gå fort att mogna och komma igång. Jag kan vara mogen en timme senare, det vet man aldrig, så vi åker hem med en ny tid på onsdag, två dagar senare.

Samma visa på Onsdagen. Omoget och ingen förändring. Jag trodde jag skulle spy eller tuppa av där inne när hon sa det. Läkaren frågar om det känns okej att komma hit på måndag igen eftersom dom sedan tidigare beslutat att jag och mitt lite sämre psyke inte ska behöva gå längre än 39+0, vilket är måndagen där efter. Nej, det är alldeles för långt dit säger jag och vi får en tid på fredagen istället. Jag kände mig frustrerad men lite mer lättad ändå. Jag ville helst inte sättas igång på måndagen. Det skulle då vara den 23e och dagen innan jul. För mig kvittade det totalt om hon blev en julaftonsbebis, men gick det att undvika så ville jag helst inte det. Ville absolut inte missa julen med River.

När vi kommer in på fredagen så undersöker dom mig direkt och berättar  att det inte hänt så mycket. Jag är öppen liiiite,liiite.. en knappt cm, men tappen är fortfarande omogen och hård. Jag och Marcus hade laddat för argument för att inte behöva åka hem, kunde dom sätta igång mig omogen på måndag så borde dom väl kunna göra det nu idag också. Vi behövde aldrig tjata då barnmorskan kommer in och säger att dom kommer lägga in mig på förlossningen för nu ska vi inte dra ut på det här mer. Jag gjorde glädjeskutt och volter i huvudet samtidigt som jag nästan kräktes pga nervositet. Jag är ju inget fan av förlossningar, iallafall inte i förväg och trots att jag haft två lätta tidigare så var jag lika rädd den här gången.

Kl är 09 när jag skrivs in på förlossningen och dom berättar hur vi ska gå till väga. Jag ska få tabletter med hormoner som ska hjälpa till att mogna tappen och förhoppningsvis starta upp och gå igång värkarna. Jag hade läst mycket om den här metoden, cytotec, och då hade det varit många skräckhistorier men jag orkade inte bry mig om det. Jag litade helt enkelt på att dom gav mig det som var bäst för mig och bebisen.

Jag får första dosen vid halv 10 och börjar genast känna att det drar lite i magen och att jag får sammandragningar. Inga som innehöll någon smärta men jag kände att livmodern jobbade. Kanon säger dom. Det är jätte bra att man reagerar redan på första dosen, då kommer det säkert flyta på säger dom. Man får sedan en dos varannan timme och man får max ta 8 doser, och för mig skulle det vara slut framåt kvällen. Dom talar då om att om det inte hänt något så ska jag få något att sova på över natten och sen tar dom ställning till hur vi ska fortsätta dagen efter. Jag är helt inställd på att det blir dagen efter, tack och lov så hade jag fel =)

Klockan går och ctg mätare visar efter varje dos att jag har sammandragningar. Starka sammandragningar säger barnmorskan och frågar om jag har hög smärttröskel. Jag känner dom inte alls mer än som att det är någon som drar och sträcker på min livmoder. Jag lever lite på hoppet om att det ska vara över snart, för det var precis såhär det var med Elliot. Då fick jag aldrig några riktiga rejäla värkar utan det var dom där sammandragningar och sen pang på krystvärkarna.

Redan vid 12-13 tiden så kommer dom in och frågar om vi ska förbereda en epidural. Jag hade i mitt förlossningsbrev bett om att få den tidigt för att vara säker på att hinna få den. Dom vill gärna lägga den redan nu, utan att använda bedövningen men bara så att den ska vara på plats tills dess att värkarna börjar. Okej, säger jag givetvis och narkosläkaren är på plats strax efter. Den där jävla epiduralen på ren svenska är det värsta med allt. Den är gången var det extremt läskigt. Jag och nålar går verkligen inte ihop och speciellt inte när jag är helt klar i huvudet, utan värkar och inte ser EDAN som någon hjälp för tillfället. Jag är helt sjukt nervös när den läggs och efteråt beter jag mig som en riktig ”pain in the assssss” om ni frågar Marcus. Jag skakar och hyperventilerar nästan och allt det tack vare bara tanken på att jag har en slang i ryggen. Jag klarar inte av sånt!! Plus att dom har tejpat hela min rygg för att hålla slangen på plats och varje gång jag rör mig så spänner det i tejpen och jag tror att jag drar ut slangen. Marcus förklarar hundra gånger, mer och mer irriterad att det är lugnt. Det är bara tejpen som spänner och slangen sitter där den sitter och det kan inte hända nånting. Till slut lugnar jag ner mig något och försöker att inte tänka på den där obehaglig slangen. Så jävla löjlig jag känner mig såhär i efterhand, men Marcus får ju iallafall en liten annorlunda förlossningsberättelse att berätta. Han får berätta hur hans sambo helt tappa fattningen under förlossningen och inte på grund av några värkar utan av en tejp på ryggen hihi.

Vid halv 4 är det dags för ytterligare en dos i ordningen och jag talar om att jag känner knappt några sammandragningar nu och dom få som kommer känner jag bara om jag verkligen känner efter. Hon berättar att hon ska undersöka mig och titta om det hänt nånting av de förvärkar jag haft och tabletterna och om vi i så fall kan ta hål på hinnorna. Jajjamen, lite hade det hänt och jag hade iallafall öppnat mig 3 cm. Gud så skönt, med tanke på att jag haft noll smärta såhär långt. Hon tar hål på hinnorna och går ut för att förbereda epiduralbedövningen. Det känns lite skumt att få bedövningen utan värkar men dom vill ge mig den, jag tror det är för samma anledningen som jag fick den tidigt med Elliot, att det kan hålla nerver och allt på plats lite lättare om man inte känner sån smärta. Efter att dom tagit vattnet så blir jag sjukt nervös. Ska det gå lika fort nu? Ska det ta en timme innan hon är ute? Ingenting händer och nu känner jag inte ens sammandragningar om så jag känner efter rejält och maskiner visar på att jag inte längre  har några.

Marcus börjar tycka det hela är lite drygt och börjar tappa tålamodet efter att ha suttit på samma trästol hela dagen. Han säger flera gånger ”kan dom inte bara ge dig lite dropp så är vi ju klar på en timme?!”..  Och han fick ju helt rätt..

Eftersom läget är oförändrat efter 2 timmer efter att vattnet har gått och kroppen inte har fattat att den ska starta förlossningen så sätts det dropp vid 18:15 tiden. Efter bara sekunder med dropp så känner jag värkarna ganska kraftigt. Dom frågar om jag vill fylla på EDAN så jag får en dosa att trycka på ifall jag vill det, men jag väntar.. Allt går fortfarande smidigt och lätt. Vid 10 i 7 nånting så ringer jag på klockan och säger att värkarna är ganska starka nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna eller tänka om dom eftersom jag fått en dos av EDA så är dom kanske starkare än vad jag tycker och gör mer nytta, eller så är dom inte så starka och EDAN tagit dåligt. Det är ju jätte svårt att veta när man är bedövad. Hon frågar om det trycker neråt och jag svarar att den senaste värken gjorde det. Hon säger att det kan vara så när barnet börjar sjunka neråt och man börjar öppna sig och förlossningen börjar dra igång. Jag säger att jag tror det är mer än så, eftersom att det förra gången inte blev mer än såhär.. Hon bestämmer sig därför för att undersöka igen. Oj, säger hon.. du är 8-9 öppen och vid en värk är du helt öppen. Du ska föda barn nu!

Nu börjar värkarna trycka neråt sådär gräsligt. Jag är fortfarande inte så påverkad av smärtan men fyller på bedövningen utifall. Barnmorskan säger att hon lär springa iväg och hämta lite redskap och ber mig ringa på klockan ifall jag måste krysta. Hon lämnar även dörren öppen ifall vi måste ropa på någon. Alla har lite stresskänsla då det gått så fort. Jag är mest livrädd över vad som komma skall och Marcus får den där minen som jag bara sett få gånger på honom, den nervösa och rädda minen.

Jag ringer på klockan ganska direkt för nu känner jag att hon kommer. Barnmorskan sätter sig vid min sida och ber mig börja krysta. Jag känner från första krystning att jag inte alls gör rätt, och det lite mer flit. Jag var så rädd för det här skedet, rädd för att något skulle gå fel igen och rädd för att bli utan det lyckliga slutet igen. Barnmorskan läser mig som en öppen bok och fattar direkt att hjärnspökena är på gång och hon stöttar och peppar mig genom att säga ”Kom igen nu Amanda. Du är jätte duktig. Det här är ett friskt barn och om du bara vågar nu så kommer allt att bli jätte bra”. Hon säger det där säkert 100 gånger och jag ”krystar” i ca 20 minuter och gör det fortfarande lika fel. Alla som krystat nån gång vet ju att kroppen nästan gör det där själv, men det gjorde den inte för mig den här gången. Jag styrde kroppen och krystningen helt själv, och helt fel. Ibland när jag vågade tryckte jag på rätt och då kändes ju direkt skillnad.  Till slut så säger hon att vi ska ta in en förlossningspall som jag ska sätta mig på, vilket kommer göra att man behöver göra mindre jobb och barnet kommer glida ut lättare. Undersköterskan kommer in med pallen men vi hinner aldrig ta den. Hon säger att jag ska våga nu och trycka på riktigt och det gör jag, två värkar och sedan säger det splash i mig och jag tror att jag ska spricka från Ystad till Haparanda för det känns som en explosion där nere och ut kommer en kladdig underbar lite varelse och ger genast ifrån sig ett underbart litet skrik.

Så fantastiskt! Just i den stunden, kl 19:26 den 20 december 2013 kände jag mig som världens lyckligaste.  Äntligen,äntligen,äntligen var hon är vår lilla Thyra. Vårt ljus i mörkret ♥
Jag hade gjort det igen. Jag hade klarat det trots att jag var så rädd. Jag hade fött fram vår tredje lilla älskling och det på rekordtid. 1 timme och 10 minuter efter första värk.  Så lycklig över det lilla livet. Vår fina dotter som är en kopia av sina bröder ♥ och blir det någonsin en fjärde förlossning, ja, då är det vi som tältar utanför de sista veckorna =)

Efter en stund när dom undersöker och håller på så hittar barnmorskan en knut på Thyras navelsträng. Innan det har hon märkt att hon har en väldigt lång navelsträng. Jag som är med i många forum med andra änglamammor hade ju såklart hört talas om dom den där knutarna tidigare, en ”äkta knut ” som det kallas. Jag får lite halvt panik när dom visar den, men dom säger att det är ingen fara utan bara väldigt unikt och dom ber oss knäppa ett kort på knuten. Det är inte varje dag man ser en sån här säger barnmorskan och visar för flera.
Jag kunde inte riktigt släppa den där knuten under BB tiden och första dagen hemma. När vi sedan kommer upp på återbesök på BB och går igenom förlossningen med en annan barnmorska så talar hon om vilket tur vi haft. Vilket tur att knuten inte drogs åt, vilket hade inneburit att Thyra kvävts i magen. Vi träffar även vår läkare från specialistmödravården under tiden på BB och han skakad bara på huvudet samtidigt som han skrattar uppgivet. Tänk, tänk, tänk om det gått snett igen. Att det var så nära, att chansen för att det skulle ha gått snett för oss igen var runt hörnet. Det första dagarna mådde jag fruktansvärt dåligt över den där knuten, nu försöker jag mest tänka bort den. Det är väl ingen mening att grubbla i den, nu gick det ju bra och ut kom hon. Helt fantastisk, underbar och full med liv ♥

Knuten på Thyras navelsträng..