Gud vad jag älskar den lilla familj vi har. Men gud vad jag kvävs av tanken på att vi alltid ska vara en för lite. Jag hatar att River så fort man pratar om lillebror ska peka upp i himlen och säga ”schh” för att förklara att lillebror sover där uppe. Vi skulle ju ha blivit fyra nu. Jag skulle fått sett Rivers min när han för första gången såg sin levande lillebror. Jag såg fram emot att vara mammaledig med Elliot och göra allt det där som jag och River gjorde under hans första år. Öppna förskolan, promenader, härliga hemmalekdagar, kompisardejter. Jag såg fram emot att en av mina bästa vänner också skulle få en klimp iår och att vi skulle vara mammalediga ihop. Jag såg fram emot allt. ALLT. Nu får jag liksom vara halv för resten av mitt liv istället. Idag är det helt enkelt en sån där dag då man undrar hur tusan livet ska gå vidare.. Hur man ska göra för att finna ork till att leva vidare.. Jag hade kunna ge allt, absolut ALLT för att få tillbaka honom. Varför fick han inte vara frisk och komma till oss och göra våran familj komplett? Istället för att göra den halv? Fan..
<3
Hej Amanda! Har mailat dig på Hotmail, du får gärna svara om du orkar <3
Till Ella kan jag svara att det är minimal risk att kommande barn också drabbas, då den ej är ärftlig utan bara en slump.
Har läst igenom lite i din blogg nu och vill bara skicka varmaste tankarna till er, kan inte förstå vad ni gått/går igenom men vill ni ska veta att jag tänker på er och skickar styrka!
<3
Har läst din blogg ett tag men kan inte komma ihåg om du har svarat på det här tidigare:
Kommer ni försöka skaffa ett till syskon till River och eran ängel?
Finns det risk att det barnet också kan få den sjukdomen som Elliot hade?
Älskade älskade Amanda, inga ord känns tillräckliga. Men vi finns, det vet ni <3
<3