Jag går all in med lördagsmyset med både chips och godis efter en härlig dag!
Migränen(?) gav sig fort idag så jag kunde följa med in och möta upp River som redan var på ishallen med mormor, för att kika på Marcus som hade cup idag. Det var tänkt att vi skulle äta hos mormor idag, men River var så otroligt trött efter en dag med fullt ös så jag valde iställe att åka hem med honom och låta honom totaldäcka i sängen. Marcus drog iväg på lite festligheter med hockeygänget och jag har som sagt satt mig i soffan för att lördagmysa i min ensamhet. Jag skulle också vilja dra ut på någon trevlighet, men det får vänta. Det funkar inte för mig nu att t.ex vistas på ett dansgolv eller något annat heller. Det är så j.ä.v.l.a surt på ren svenska. Jag förstod aldrig hur illa min foglossning och krämpor var under graviditeten. Då tror man att mycket av krämporna beror på en växande mage, tyngre kropp och att man faktiskt bär på en människa. Men så var det ju inte, det blir bara värre och värre och det känns ju väldigt surt och lite löjligt att ha dessa problem som icke gravid. Hade jag haft Elliot vid min sida här i soffan nu så hade jag iallafall kunnat titta på honom och tänka att det var värt det. Nu känns det inte värt det. Jag fick ”offra” både min son och min kropp för den här graviditeten. Och vad fick jag för det? Nej, det är som sagt väldigt surt, men det finns ju ingenting att göra åt den här saken. Det är bara att fortsätta och hoppas att det läker i framtiden. 2,5 månader är ju ingen läktid när kroppen har förändrats under 9 månader. Till veckan ska vi åka på en kryssning och det blir min största utmaning på länge, att gå runt och vara iväg i så många dagar. Det blir nog jäkligt tufft, men det ska gå =)
Hoppas ni orkar läsa om bittra saker hela tiden, men det är ju mycket sånt nu.. och det är som sagt viktigt för mig att kunna se tillbaka.. Och tänk om jag sitter här om ett år och har läkt. Då kommer jag vara en lycklig kvinna igen. Är ni några fler änglamammor här inne som också har mycket gravidkomplikationer efter er födsel? Eller någon ”vanlig” mamma kanske? Skulle vara kul att höra om hur er väg tillbaka har varit =)
För mig tog det drygt ett år, nästan ett och ett halvt, innan foglossningen var helt borta. Den försvann liksom gradvis tills jag helt plötsligt inte märkte den längre. Hoppas det blir bättre för sig snart!
Åh, peppande 😉 ett år.. fytuuuusan =)
Hoppas att du får må bättre snart:)
Min foglossning va ett rent helvete efter Noel hade kommit!! Jag fick de ganska sent, typ i v. 36 kanske å de va som värst när jag låg ner så jag sov sista månaden på soffan för där kunde jag inte vända mej. Gjorde jag de så dog jag typ.
Och efter Noel va född så blev de nästan bara värre, gjorde så fruktansvärt ont å ligga ner å vända sej i sängen va fortfarande nästan helt omöjligt utan tårar. Hade även ont ibland när jag gick å speciellt ifall jag försökte gå fort.
De värsta va i typ 2 månader å sen blev de lite bättre.. men va nog inte helt borta förrän Noel va runt 5-6 månader.
Hoppas de blir bättre på dej snart för de e ju ett rent helvete att behöva ha så ont hela tiden!!
Min läkare sa att besvären försvinner ungegär som dom kom. Börja dom 10-5 veckor innan tar de alltså 5-10 veckor att försvinna. Nu har inte jag nån jobbig foglossning eller så utan bara funderade på de och fick de som svar
Trevlig lördag!
Jag är en änglamamma och när jag ser min kropp i spegeln är det en person i femte månaden, dvs magen är kvar, trots 8 månader sedan förlossningen. Då kan jag också känna att jag offrat min kropp.
2,5 månad är inte lång tid. Jag har inte jag så mycket problem med fogar genom mina båda graviditeter, däremot hemorojder och inkontinens har kommit iom sista förlossningen.
Min son är lite över 6 månader och jag har fortfarande besvär av foglossning, hade jätte besvär under graviditeten. Men besvären sitter till viss del fortfarande kvar fram och tillbaka, bara för någon kväll sen satt och näst intill grina för jag hade sån foglossning!! Så blir att träffa läkare och sjukgymnast och sen kanske röntga höfterna! ;s