Mandy – Mamma & änglamamma

Åh, som tårarna rinner när jag tittar på den här filmen. Snacka om att plåga sig lite i onödan. På många vis så påminner den om det vi har gått igenom. Chockbeskedet, en krossad värld, en förlossning fylld med sorg och rädsla och sedan ett farväl. Jag får så otroligt ont i magen när jag läser eller hör något om en sån här händelse, där någon har förlorat sitt barn. Jag kan fortfarande inte att förstå att jag har gått igenom precis samma sak. Jag kan fortfarande inte förstå att mitt barn har dött, att min barn har tagit sina sista andetag och dött i mina armar. Jag känner igen mig i filmen på många vis. Speciellt i det hon säger på slutet när hon svarar på frågan om det har blivit lättare nu när hon fått ett levande barn. För mig blev det så. Lättare. Sorgen över Elliot blev inte lättare, snarare värre när jag fick Thyra och återigen insåg vad jag hade förlorat. Att tänka tanken att jag lämnade Elliot på sjukhuset för att aldrig mer få träffa honom är helt obegripligt, hur gjorde jag? hur överlevde jag? Jag skulle aldrig klara av att lämna Thyra ju?! Nu fanns det ju inga val, men det är helt otroligt att man klarar av en sån sak. Det som däremot vart lättare var livet i sig. När Elliot dog så hade jag River. Jag hade någon här på jorden som verkligen behöver mig och därför hade jag två val. Att antagligen lägga mig ner och dö, eller bita ihop och försöka komma vidare. Valet blev ju givetvis alternativ 2, även om det alternativet aldrig var speciellt enkelt. Jag har gråtit mig till sömns i nästan ett års tid. Inte en enda kväll har jag somnat utan tårar ner från mina kinder, tills den dagen Thyra föddes. När hon kom efter en jobbig och orolig graviditet så släppte mycket av den ångest och klump man hade i magen. Man insåg att livet faktiskt fortfarande kan ge en lycka och glädje. Det är lite den känslan man tappar när något fruktansvärt händer. Nu kom den tillbaka. Jag sörjer fortfarande, nå fruktansvärt, men nu känner jag mig glad oftare än jag känner mig ledsen och om ni bara visste hur skönt det känns.

Jag tror inte att det finns något rätt eller fel i att skaffa barn tätt efter att man förlorat ett annat. För mig fanns det bara ett alternativ och det var att skaffa ett till barn snabbt. Jag blev gravid snabbt och 11 månader efter att Elliot hade dött så föddes Thyra. Hade jag däremot vetat hur jävla jobbigt (på ren svenska) det skulle vara att vara gravid samtidigt som man är så sorgsen och ledsen så hade jag kanske väntat, men så tänker jag inte för hade jag väntat så hade jag aldrig fått just Thyra. Så jag är väldig glad över att vi inte väntade och läkte innan vi försökte igen. Nu läkte vi med Thyra.

Jag vet inte riktigt vart det här kom ifrån, jag ville bara visa den här fina, fina filmen ♥ Och säga att jag är så tacksam för mina två friska barn ♥ River som räddade mig när livet blev som tuffaste och Thyra som kom och gav mig glädjen tillbaka. ♥♥ Och samtidigt som jag känner mig lycklig över att säga att jag är glad så blir det också lite ångest. Jag vill aldrig att Elliot ska tro att man gått vidare och glömt. Det kommer aldrig ske. Han lever i mitt hjärta föralltid och jag blir aldrig hel igen, jag blev bara lycklig igen.

[youtube]http://youtu.be/MQolbL6Qcq0[/youtube]