Jag tycker man stöter på fler och fler bloggar, som en gång i tiden var ens favoriter genom gravidteten och mammaledigheten som mer och mer uteslutar sina barn från sina bloggar. Det är ju helt upp till var och en såklart, men för mig är det ett big nono.. Det beror såklart på att jag valt att driva en mammablogg, som jag själv kallar den och där också mitt liv som mamma, med mitt barn. Jag anser inte att jag skadar River på något sätt genom att publicera miljoner bilder på honom, eller skriva om vad han gör eller gjort för tok, om han sover dåligt eller mer eller mindre gör mig gråhårig. Visst har jag också tänkt på senare tid att jag ska utesluta han mer och mer, men det är mer med tanke på er som läser. Det kanske inte roar er att varje dag läsa om att River leker med bilar, eller liknande. Utan jag försöker hålla mig till en blandning av det jag gillar, River, barn, kläder, inredning och lite lätt från det personliga. Visst blir det fler River inlägg de dagar/veckor som det inte händer så mycket annat i vår vardag. Vi kanske inte har rustat något, köpt något eller något sånt ytligt och då blir det fler inlägg om vad jag har gjort med River t.ex. Jag själv gillar den blandningen i en blogg och därför försöker jag ha den själv. Men tanken med det här inlägget var väl mer att vissa kanske anser att det är konstigt att blotta upp sitt liv på det här viset, och framförallt blotta River, men som sagt. Jag anser inte att jag gör honom något illa genom att skriva om honom, eller ge han en stor del av bloggen. Den dag jag känner att det blir fel för honom så slutar jag. Just nu känns det mer än normalt för mig som är van detta. Det är lika med Elliot. En viktig grej för mig är att inte göra något skillnad på mina barn, även om dom båda inte är här. Jag har lagt upp mer känslor än någonsin här genom att blotta hela Elliots resa, men det var något som kändes helt rätt för mig och något som Elliot inte lider för. Tvärtom. Jag tror det hjälp många att inse hur livet faktiskt kan vända och mycket därtill. Jag har aldrig fått så mycket personliga mail i hela mitt liv som jag fick efter Elliot historien. Mängder med andra änglamammor som skriver och tackat för att jag skrev det jag skrev och det är SÅ himla roligt. Det är precis det jag vill med mitt skrivande, att det ska locka och träffa andra.
Sen är det väl också så att jag i ärligthetens namn många gånger skrivit frustrationsinlägg som jag sedan aldrig publicerat. T.ex så handlar dom många gånger om en bytes annons, där jag gärna byter mitt barn mot ett kanske liiite lugnare barn. Noll allvar i det hela såklart, men ni alla vet, att River är en mycket energisk unge som med sitt humör dessa dagar går mig på nervera 25 timmar och dygnet, men det är inget jag skäms för att nämna eller skriva. Det är absolut ingen rosresa att vara mamma och speciellt inte med en unge som är helt galet vild. Det tar ofta all min energi att vara Rivers mamma, men det är ju också så det ska vara, och det beror ju på att jag lägger all min energi på att vara just hans mamma. Bara för att jag skriver om att han är jobbig vissa dagar, så betyder det varken att jag inte orkar med honom, eller inte gillar min mammaroll.. Tvärtom som sagt, och det förstår nog det flesta. River är mitt barn och mitt allt, givetvis. Jag älskar han mer än allt annat, men han är också den person som kan gå mig mest på nerverna. Dock som sagt, så hämnar jag många av de klagande inlägget just för att River kanske inte kan försvara sig, om han skulle få den åsikten att han aldrig fick chansen till det, så jag försöker hålla det till mig åsikt om att vara mamma, inte om River i sig. Men men.. nu blev det en himla massa babbel, men jag tror att det här med att blogga är ett ganska känsligt ämne för många, men för mig helt normalt. Skulle jag sluta blogga så skulle jag radera ut den största delen av mig själv och det vore grymt. Jag kommer hellre inte ta bort den största delen av mig personligen, nämligen mitt/mina barn, så länge inte dom misstycker.. Och just nu gör inte River det, då han inte förstår. Om några år när han själv kan läsa så kommer han nog uppskatta allt jag skriver enormt. Detta är som en enormt jätte dagsbok, där han en gång i tiden kan gå tillbaka och se massor av sig själv som liten. Helt toppen ju =)
Ett långt inlägg som nu avslutas här med en liten fråga. Hur ser ni på att blogga och blotta sig och framför allt sina barn?
Åh, jag är så delad i den frågan! Jag skiter fullständigt i hur andra gör, jag brukar inte fundera över hur mycket eller lite någon annan skriver om sitt barn, men personligen så är jag väldigt delad.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men jag känner mig lite obekväm med att dela med mig för mycket. Speciellt eftersom folk jag känner läser bloggen. Visst är det konstigt? Om det bara var okända människor som läste så skulle jag kunna dela med mig mer…. Men en del som jag känner läser bloggen istället för att prata med mig, och det stör jag mig på. Det blir liksom: Jag läste att… eller: Jag såg att…. eller om jag berättar nåt så blir det liksom: Jo, jag såg det på bloggen! Så nej, jag skriver inte så mycket om vare sig mig eller mitt barn. Inte så mycket som jag vill, jag censurerar mig själv rätt hårt. Att jag ens tog upp det där med mammakilona, kosten och träningen var ett stort steg för mig, det tog lång tid innan jag bestämde mig för att skriva nåt alls. Och ändå är det ju ingen stor grej, massor av människor tränar ju för att må bättre!
Att skriva om Charlie gör jag inte så ofta som jag vill, för jag tror att folk tycker det är tråkigt när jag skriver om mitt barn. Typ.
Det kanske beror på att jag från början drev en ganska ytlig blogg om mode och skor. Jag är inte ”van” att skriva om mig och mina nära särskilt mycket.
Oj vilken lång kommentar! Hoppas du hängde med i vad jag skrev, även om det inte blev någon slutsats i det hela 🙂
Det är en så hårfin gräns mellan personlig och privat, tycker jag. Jag försöker hela tiden att göra en avvägning mellan det som skrivs och blir jag osäker kring något inlägg som rör mitt barn, rådfrågar jag alltid min sambo.
Min blogg handlar ju egentligen mestadels om mig själv och sådant jag tycker om och förgyller min vardag med. Men givetvis är ju min dotter den allra viktigaste ”delen” i livet och att skriva en blogg (om det nu inte var en blogg med verklig nisch) utan att emellanåt också skriva något om henne skulle kännas helt fel.
Jag tycker allt du skriver är jättebra och det är så roligt när du skriver om busungen <3 heminredning mode bra blandning och intressant fortsätt ditt skrivande. Kram på er
Utvecklings mässigt ska de stå 🙂
Jag tkr det är ok att blogga om barnen , bara
Man inte skriver alltför privat kanske ?
Ja har alltid bloggat om barnen .. Det jag märker är att ju äldre dom blir ju mindre finns det att skriva om dom Lixom , alltså under första året händer ju mer än när dom är 5år typ .. Utvecklings mässor . Sånt som man kanske tkr är kul att blogga om .
Luddig kommentar men hoppas du fattar nåt
Tycker oxå att det har blivit en himla stor grej de här me ifall man ska ”få” blogga om sina barn eller inte.
Jag tycker vi lever i en så stor media värld just nu att jag ser absolut inget fel i det.. och att många väljer att sluta blogga om sina barn kan jag tycka är lite löjligt för isf så borde dom inte bloggat om varken graviditet eller barnet ifrån början, men det är ju bara min åsikt 🙂
Mina barn är ju det dagarna mest består av, vet inte vad jag skulle blogga om annars, det är ju stor del av mitt liv.
Sen att man gärna ska blanda det med något annat, men utesluter inte, jag tycker det är så roligt att gå tillbaka i min förra blogg och läsa om Melvins resa och nu blir det lika med Elvira 🙂 en stor dagbok!
Lustigt att du skriver om det här. Min man påtalade det här om dagen, att han helst inte ville att Isabelle ska vara med. Motiveringen till det var att jag lämnar ut mig själv väldigt mycket i bloggen och det kanske inte är så kul att mina känslor blir förknippade till vår dotter. Jag tolkar hans motivering som att ingen ska känna igen Isabelle och tänka ”stackars barn att ha en sådan wacko till morsa”. Men sannolikheten att en random person kommer ramla in i min blogg och känna igen mig genom vår dotter är väldigt liten.
Jag känner precis som du att hon är en sådan stor del av mitt liv. Hon är ljuset i mitt liv. Skulle jag utelämna den biten skulle bara svärtan bli kvar. Jag vill ha läsare till min blogg, annars skulle jag kunna skriva dagbok på eget håll eller ha bloggen låst. Men det är interaktionen med andra som gör att det är kul att fortsätta. Jag har bloggen mycket i terapeutiskt syfte också och att andra kan få veta hur jag mår, speciellt de som känner mig.
Nu blev det långt!
Men jag tror också att mixen är viktig.
Sedan är jag ”anonym” genom att man inte kan få fram min blogg genom att googla på för- och efternamnet. Det tror jag är superviktigt!!
Jag tycker att det är upp till var och en hur man vill göra precis som du säger finns inga rätt eller fel så länge barnen barnet tar illa upp eller vid sig.
Sen kan jag tycka att det kan ju va roligt för dom små när dom blir äldre att det faktst finns att läsa och se hur dom var när dom va små.
HAr också sett många som skriver mindre om sina barn men på något sätt kommer dom ändå in i bloggen utan att det blir ett upplägg runt just barnet i sig.
Jag har skrivit väldigt lite om Neo och det kan jag ångra nu då man lätt glömmer många roliga stunder också.
Läser ju din blogg var dag och gillar din blandning. Så fortsätt gärna med den!
Jag försöker ta lärdom av ditt sätt att blogga för att bli bättre själv.
Önskar dig en undebar lördag!
Tänder ett ljus för våra små i kväll hos Milo på graven dom ska ju som du säger också vara med oss på bloggen!
Varma kramar från mig
Hej Amanda
Jag har ju följt dig enda sedan du va gravid med River och ja tycker du skriver alldels lagom om han och va han gör. har läst många mammabloggar de senaste åren och vissa skriver ut så onödigt mycket men ja tycker din blogg är perfekt. det är väll därför jag har stannar kvar och de tänker jag fortsätta med. Du är så underbar. 🙂 Ångrar ingenting med att ja läser din blogg. Jag hoppas du fortsätter blogga men självklart ska du bestämma själv hur mycket bilder du ska visa av River. det är ju ditt barn
Massa kramar till dig / Louise