Mandy – Mamma & änglamamma

Jag tänker mycket på hur du har det där under jorden. Fryser du? Känner du dig ensam? Vi lämnade ett kort på mig, din pappa och River i din kista, just för att du aldrig skulle känna dig ensam. Du har även dina nallar och din varma filt. Jag hoppas det räcker. Jag hoppas att de finns någon där nere som lyser upp mörkret för dig så att du inte blir rädd. Din bror är inte rädd för mörker, så jag hoppas att du är lika. Jag ser alltid till att det lyser massa ljus uppe hos dig, kanske lyser det ljuset ner till dig? Det är min tanke i alla fall. Vi har beställt en gravsten åt dig nu. En fin liten björn med en fin text på. Du kommer att få se den senare i vår när marken är lite varmare och det blir lättare att sätta ner den. Din begravning blev ju så fin. Alla vackra blommor och den lilla kistan där du låg. Jag grät så att jag skakade samtidigt som jag inte alls kunde förstå att du låg där och att jag var där för att begrava mitt barn. Alla saknar dig och skrev fina hälsningar till dig i en gästbok vi hade på begravningen. Din mormor pratar om att tatuera i ditt namn på sin kropp. Allt för att alltid bära med sig dig. Jag har köpt ett halsband med ett litet E på. Så jag bär dig nu även runt min hals och inte bara i hjärtat.  Hörde du när Ronja sjöng så fint för dig? Hon tyckte det var jätte jobbigt. Det var ju tänkt att hon skulle sjunga på ditt dop i sommar. Istället fick hon stå och sjunga på din begravning, men hon klarade det galant och bet ihop för att du skulle få ett bra och fint avslut. Alla saknar dig så mycket och om du bara visste hur många människor som sagt att du berört dem även fast dem inte känner oss eller dig. Du har värmt så många hjärtan och framkallat så många tårar hos massor med människor. Jag som har hatat den här staden vi bor i. Jag har alltid längtat bort till något större ställe med enligt mig, fler möjligheter. Nu kommer jag aldrig någonsin längta bort eller flytta härifrån för nu ligger du begravd här. Aldrig någonsin ska jag flytta längre ifrån dig än jag redan är. Jag ska alltid ha möjligheten till att gå och prata med dig och ta hand om dig på det enda sätt jag kan nu, genom att se till att din grav är fin och hemtrevlig. Jag nyper mig fortfarande i armen och hoppas att jag drömmer. Föralltid, och då menar jag föralltid ska jag älska och tänka på dig. Du är mitt livs största gåva och jag saknar dig så att jag dör. Mitt älskade barn, nu tänker jag avsluta den här berättelse genom att berätta om dagen då du föddes och lämnade oss.  En av de bästa dagarna i mitt liv och samtidigt den solklart värsta.

Den 4 januari hade vi tid på förlossningen för att återigen tömma fostervatten. Jag var ju så sjuk och mådde riktigt dåligt så jag ringde och avbokade och sa att jag inte orkar idag. Läkaren säger att han inte tycker det är någon idé att vi tömmer längre. Halva tanken med tömningen var ju att det skulle bli som en form av igångsättning men efter två försök och ingenting hänt så tyckte han lika gärna att vi kunde sätta igång det och få slut på lidandet av min onda kropp. Vi fick tid 5 dagar senare, den 9 januari med tanken på att jag skulle hinna friskna på mig lite och ha mer ork.

Det var långa dagar med massor med nervositet. Jag var/är ju så otroligt förlossningsrädd så för mig var väntan hemsk. På tisdagskvällen, dagen innan så hade jag ändå lugnat mig lite och kände mig redo. Det skulle bli så skönt att äntligen få det gjort efter en månads hemsk väntan på hur det skulle bli. River åker till sin farmor och jag och Marcus ligger bara hemma i soffan och ska försöka sova mycket för att samla ork. Vid 1 tiden vaknar jag dock av en sån hemsk smärta vid revbenet. Jag hade ju börjat få ont där någon dag innan som jag skrev, men nu var det en smärta utan dess like. Jag skriker som en tok här hemma och får panik och känner verkligen att det är något som gått sönder i min kropp och jag skriker till Marcus att jag kommer att dö. Vi kastar oss i bilen, tar med all ”förlossningspackning” och åker mot Hudik. Bilresan var HEMSK. Jag hade så ont och det enda jag tänkte var att nu dör jag. Jag DÖR! Vi kommer in på akuten och där blir vi kvar hela natten. Läkaren misstänker att jag har fått en propp i lungan och jag blev så rädd samtidigt som jag tänkte; ”Jahapp, en propp också.. varför inte”.. Efter den här månaden med alla Elliot besked så orkade jag inte ens bli förvånad längre. Jag får blodförtunnande och läkaren bestämmer efter 100 samtal att vi måste skjuta upp igångsättningen tills dem vet säkert om det är en propp eller liknande. Skönt tycker jag då vi landar hemma kl. 07 och en timme senare skulle vi egentligen vara på förlossningen men det fanns ju inte en smula av energi kvar till det. Vi sover 2-3 timmar innan vi åker till röntgen och sedan åker vi runt på olika sjukhus hela dagen. Ingen propp visar det sig och vi andas ut. Läkaren på förlossningen säger att vi ska sätta igång direkt imorgon då allt troligtvis beror på min stora livmoder och att det enda botemedlet är att få ut Elliot så att min kropp kan få läka.

Jag känner mig så deprimerad och ledsen vid den här tidpunkten. Jag är också ganska rädd över allt som händer med min kropp.. Hur länge orkar min kropp denna påfrestning från den stora livmodern?! Jag känner mig inte längre höggravid och klumpig, utan jag känner verkligen hur min kropp tar skada på riktigt och det var läskigt. Jag tröstar mig själv med många timmars sömn och tanken på att det snart är över.. Nu är det ju ”bara” förlossningen kvar.

Den 10 januari är här. Kanske den dag då vår son ska födas. Ingen vet ju hur lång tid en igångsättning tar, men jag ber till gud att det ska flyta på bra och fort med tanke på att Rivers förlossning flöt på snabbt och smidigt.

Vi kommer till förlossningen vid 8 tiden och vid halv 9 kör vi igång. Jag får en tampong liknande hormon grej (minns inte namnet) som ska göra att min tapp mognar. Den är fortfarande 3 cm lång och jag är fortfarande bara öppen 1,5 cm(samma som för 2 veckor sedan) så dem vill att tappen ska mogna lite innan dom tar vattnet. Dom förbereder mig på att det kan lång tid, ibland upp till ett dygn innan det händer något. Suck tänker jag. Jag är så nervös vid den här tidpunkten att jag nästan tappat känseln i benen och mår så illa. Marcus försöker lugna mig och säger flera gånger att det kommer gå bra, men det hjälper inte så mycket. Smärtan skrämmer mig så mycket och även själva igångsättningen då det som sagt inte alltid går så smidigt.

Efter en timme ungefär, vid 09:30 tiden så känner jag hur jag börjar få sammandragningar. Inga som gör ont på något sätt men jag känner att magen börjar jobba ganska rejält. Skönt tänker jag, då kanske det fungerar iallafall. Dom börjar en stund senare att spänna lite mer och även om dom fortfarande inte gör ont så får jag koncentrera mig på varje sammandragning då det blir som ett håll i magen och svårt att andas i samband med dom. Trots att det inte händer så mycket så går tiden rätt fort där inne på förlossningen och helt plötsligt är klockan runt kanske 13:30 tiden och då börjar det hända lite ..

Nu försvinner dom där klassiska sammandragningar och nu trycker det bara neråt nå fruktansvärt vid troskanten och det gör lite ont. Vid varje värk som nu kommer med 30 sekunders mellanrum så känns det som att jag ska kissa ner mig totalt. Jag hoppas att vattnet snart ska gå för jag misstänker att det är det som trycker på, och jag tror att det här ska ta hela dagen, så jag tänker att vattnet måste gå själv för barnmorskan kommer ju inte ta det på länge, inte förrän tappen är mogen..

Vid 14 tiden, efter bara en halvtimme börjar jag få panik.. Värkar kommer hela tiden och Marcus säger att vi ska ringa på klockan.. ”nej!!” säger jag.. Dom är alldeles för smärtlösa och korta för att det ska vara på riktigt. Dom gör som sagt inte ont, utan det är bara det där hemska, obehagliga trycket som gör att jag får panik och som sagt, det är knappt någon paus så jag förstår inte vad tusan det är som händer. Jag försöker jämföra lite med när jag födde River. Då förklarade barnmorskan den här typen av ”smärta” som förvärkar. I och för sig så kom då värkar med 15 minuters mellanrum.. Nu kommer dom som sagt nästan utan paus, så till slut vid 14 tiden ungefär bestämmer jag mig för att ringa på klockan och fråga. Barnmorskan kommer in och jag säger att det börjar kännas lite obehagligt nu och det trycker på nå fruktansvärt. Hon sitter ett tag på sängen och kollar på mig när värkarna kommer. Jag tycker det är skit jobbigt och tror att hon inte ska tro på mig eftersom jag inte har ont. Hon undersöker mig iallafall och säger att det hänt jätte mycket och hon låter jätte förvånad. Tappen är helt utplånad och jag är öppen 4 cm. Hon går ut ganska fort och säger att hon ska prata med läkaren om höra om dom ska ta vattnet. Jag gör tummen upp till Marcus och tycker det är skönt att det hänt så mycket utan att jag har haft det jobbigt och smärtsamt.

Vid 14:15 kommer barnmorskan in igen och berättar att dom ska ta vattnet men dom vill att jag ska ta ryggbedövningen innan då jag tidigare nämnt att jag vill ha den och eftersom dom tror att det kommer gå fort efter att vattnet är taget så vill dom ge bedövningen innan.

Vid 14:30 kommer narkosläkaren och börjar förbereda och lägga bedövningen. Vid 14:45 är det klart och man tar vattnet strax där efter. Efter det här går allt så fort som jag hinner knappt med och minns inte så mycket. Marcus har tagit bilder på min med kameran där jag ligger och äter en macka vid 15:11. Då ligger jag och pratar och är så glad över att bedövningen hjälper lika bra denna gång, nu känner jag ingenting.. Tror fortfarande att det väntar många timmar och är orolig över att smärtan ska komma tillbaka, eller komma tillbaka är fel ord. Jag tänker lite hopplöst att eftersom det inte har börjat göra ont ännu så kommer det blir ett helvete snart och jag ber till gud att ryggbedövningen ska hålla så länge som möjligt..

Det tar inte mer än 10 minuter innan det börjar trycka neråt nå fruktansvärt igen. Klockan är nu ungefär 15:20.. Fortfarande ingen smärta men fruktansvärt obehagliga. Jag känner på ren svenska som att mitt anal och underliv ska spricka, så mycket trycker det neråt. Marcus säger återigen att vi ska ringa på klockan men jag säger återigen nej och säger att dom inte gör ont och att jag vill vänta. Vid 15:30 tiden håller jag på att kräkas av trycket. Jag ringer på klockan och talar om att det trycker neråt nå fruktansvärt!! Då ska vi undersöka sa BM och det gör hon.. Oj säger hon, du är helt öppen, det är bara en liten, liten kant kvar. Hon springer iväg och säger att hon ska ringa på barnläkarna som ska vara med och vara beredda att ta hand om Elliot. Kvar i rummet är en barnmorskestudent och jag säger ganska snabbt till henne att jag måste trycka på NU!. Hon ringer på klockan och in kommer min barnmorska igen. Jag säger att jag måste trycka NU, så hon förbereder men säger att vi ska vänta på barnläkarna. Marcus har i efterhand berättat för mig att jag skäller och säger åt henne att jag måste trycka NU!!.. ”Okej, tryck då”, svarar hon.. Här kommer tydligen barnläkarna in berättat Marcus i efterhand. Jag hade för mig att dom inte kom förrän Elliot var ute men det minns jag som sagt fel.

Åh, dom där jäkla krystvärkarna är helt sjuka. Precis som med River så känner jag ingen smärta i dom, utan bara trycket. Skillnaden är bara den att den här gången trycker det så mycket att jag tror att jag ska spricka helt som sagt. Värkarna kommer fortfarande med mindre än 30 sekunders mellanrum och det går väl två krystvärkar där jag skriker att jag inte vågar trycka.. Ta det lugnt säger barnmorskan..  Vid nästa krystvärk trycker jag på som sjutton och skriker återigen att jag inte vågar. Barnmorskan lugnar mig med att säga att hon ser lite mörkt hår låångt inne och att han är på väg.. ”MÖRKT HÅR??!” tänker jag.. Vad fan, nu drar väl Marcus tänker jag. Vi är ju båda ljusa och man får ju upp lite konstiga tankar under en förlossning hehe.

Nästan krystvärk kommer och jag tar i så att kinderna spricker och splash så flyger Elliot ut. Paniken jag känner då är obeskrivlig. Jag är så glad över att han är här samtidigt som jag ser hur blå han är och jag tänker direkt att det är kört. Han skriker till lite lätt och dom fnissar och berättar att han kissade direkt när han kom ut.. Åh, jag fylls med kärlek samtidigt som jag skakar och gråter. Jag vill inte tänker jag.. Han lever, men jag är så medveten om att jag snart kommer att förlora honom och den smärta, ja den smärtan.. Den skaver så i bröstet fortfarande.

Barnmorskan säger att ett fint litet hjärta tickar i bröstet och frågar om jag vill ha upp honom på bröstet.. ”Men va?! Självklart, ge hit mitt barn”.. Han är så liten och så blå. Helt underbar och jag känner mig så varm i kroppen.  Jag tänker att jag aldrig klarar det här. Säg att det är en dröm och låt mig få behålla honom föralltid. Tyvärr så tittar barnläkaren på Elliot och säger att han andas riktigt dåligt, knappt alls. Han säger att han ska springa iväg med honom och tar med sig Elliot och Marcus och lämnar rummet. Där ligger jag och har panik. Han får inte dö där ute när inte jag är med tänker jag.. Snälla låt mig få tillbaka honom. Jag frågar dom i rummet vad som händer och dom berättar att han får syrgas och hjälp med andningen. Det tar inte mer än 5 minuter innan dom är tillbaka och läkaren berättar att Elliot knappt andas själv, något andetag hit och dit och trots hjälp från syrgasen så orkar han inte andas. Han läggs på mitt bröst och vi blir lämnad själv. Nu är det inte lång tid kvar.

Jag och Marcus sitter med Elliot tätt intill på mitt bröst och bara gråter och gråter. Vi säger till varandra att vi inte klarar det här, att det får inte vara sant. Varför, varför,varför.. Efter en stund kommer barnläkaren in och står med oss.. Han lyssnar och berättat att Elliot inte andas längre men att hans hjärta slår sakta, sakta.. Han talar om att det är bara någon minut kvar nu och efter en kort, kort stund så lyssnar han igen och berättar att nu har Elliot somnat in, hans hjärta slår inte längre.. Mitt hjärta stannar i samma sekund. Jag hamnar in nån konstig bubbla bland smärta, illamående och direkt saknad. Jag önskar att ord kunde beskriva smärtan över att förlora sitt älskade barn, men det finns inga ord. Jag fick träffa Elliot en kort, kort stund och det är jag evigt tacksam över men jag fick aldrig se hans ögon, aldrig höra honom gråta, aldrig byta hans blöja eller amma honom. Den där onda bubblan lever jag kvar i nu och jag lär göra det ett bra tag fram över, om inte föralltid.

Mitt i allt det svarta så känner man ändå ett lugn, som jag skrev igår. För mig blev det här så bra det kunde. Elliot kämpade ett kort stund för att hinna träffa oss. Han somnade sedan in till sitt lugn och behövde inte dra ut på allt och lida. Han är helt perfekt och hans sjukdom och skadar syns inte alls på utsidan. Till och med läkarna blev förvånade över hur fin han var! Såklart var han helt perfekt och kommer föralltid att vara.

Ska man sammanfatta förlossningen så gick det så bra det bara kunde. Förlossningen liknar den med River väldigt mycket och jag peppar mig själv med att jag nog är en jävel på det här med att föda barn och den smärtan. Jag har fött två fantastiska barn utan att uppleva smärta.. Kanske är jag duktig, kanske har jag bara haft tur. I vilket fall som helst så peppar jag mig själv och försöker se positivt på allt.Så alltså.. Efter 1 timme och 46 minuter från första rejäla värken så föddes vår älskade Karl Wilhelm Elliot. 2566 gram och 49 cm lång.

 Vila i frid mitt älskade barn ♥
Mamma och Pappa älskar och kommer att sakna dig föralltid ..
Gå före du, vi kommer sen ♥