Det här har jag ägnat kvällen åt. Att skriva ner hela historian om Elliot. Och för att skriva ner allt jag känt när trisomi 18 vände upp och ner på hela min värld. Nu ska jag bara hitta ett bokförlag som vill signa mig. Skämt åsido. Det blev 12 A4 papper och hur tragiskt är inte det? Att hela historian om vår Elliot bara fyller ut 12 sidor. Så otroligt orättvis och smärtsam läsning men ack så minnes fullt att ha sparat, som om man någonsin skulle glömma.. Det här skrev jag speciellt för att River och eventuella syskon en gång i tiden ska kunna läsa om vår familjs förlust. Det tror och hoppas jag att han/dom kommer att uppskatta.
♥
Åh, vad fint! Klokt gjort men jag kan tänka mig att det var tungt att skriva 🙁
Jag tror också att det var klokt av dig att skriva ner allt, speciellt nu medan allt är färskt i minnet.
Vad fint gjort! Jag tror både ni, River och framtida syskon kommer uppskatta att du skrev en bok om deras bror och er son.
De är klart de kommer uppskatta det. Men även bra för dig själv att få det nerskrivet hur du kände då och nu. Känslorna kanske känns på ett annat sätt om några år.
Hamnade här på din blogg och måste bara få skriva att det som hänt er och er lilla bebis är fruktansvärt. Kan inte tänka mig hur det har varit, blev fruktansvärt ledsen när jag läste om det och hoppas att livet flyter på någorlunda efter omständigheterna. Beklagar verkligen 🙁