Mandy – Mamma & änglamamma

Jag undrar hur River hade reagerat när vi kom hem med dig. Jag tror han hade älskat det, att få en lillebror. En bebis i familjen. Han vet att det är du som var vår lilla bebis och när vi pratar om dig så pekar han upp i himlen och säger ”schh”. Han vet att du sover däruppe, så han har inte glömt dig han heller. Han vet precis vart du är och jag vet att även han är stolt över dig. Såg du inte hur han flinade stort när han såg dig på sjukhuset? Jag har en bild när han sitter bredvid din säng och ser så stolt ut. Jag lovar dig min lilla älskling. Han kommer alltid att vara stolt över dig. Jag ska påminna om hur han älskade att pussa på magen när du låg där och jag ska påminna honom om att du var lika perfekt och fin som honom och jag ska se till, att trots att ni aldrig fick lära känna varandra så ska jag berätta allt om dig och den här berättelsen ska jag föralltid spara så att han kan läsa det när han blir äldre och stolt berätta för alla att han har en fin liten lillebror i himmelen.

Man undrar ju även om River har blivit påverkad av förlusten av dig. Han är ju inte ens 2 år så han vet inte vad döden innebär. Han har ju aldrig heller haft dig i sin vardag så han förstår nog inte att du är borta. En sak märker han definitivt och det är att vi är jätte ledsna. Jag gråter i stort sätt hela dagarna. Vissa dagar är bättre, andra dagar är hemska. Jag har svårt att finna ork till att vara en bra mamma för honom när du inte finns. Jag vill ju så gärna ha er båda och jag hoppas verkligen att jag någon gång ska känna ren lycka igen, just för Rivers skull så att han kan få en trygg och bra mamma i framtiden. Just nu är de sakerna som sagt väldigt svåra. Jag vet att tiden läker såren lite, men jag har fött två barn som jag burit i nio månader. Jag kan aldrig bli riktigt glad igen när jag inte får vara med er båda. Det finns inte en chans.  Jag vill inte att River ska bli otrygg och ostabil pga mitt dåliga beteende och jag tänker varje kväll att ; ”imorgon ska jag försöka vara glad och dölja att mitt hjärta blöder, och istället vara en bra mamma för River”. Varje dag så skiter det sig. Orken räcker inte till hela dagarna.  Det är mycket därför jag skriver allt det här. För att River ska läsa längre fram i tiden och förstår, om han minns, att jag var en dålig och arg/ledsen/sur mamma vid den här tidpunkten när jag förlorade dig. Jag förklarar redan nu varje dag för River att jag inte är arg på honom. Att han inte har gjort något som helst fel. Mamma är bara ledsen för att lillebror blev sjuk och for upp till himmelen. Jag hoppas han ska förstå och förlåta mig. Precis som jag hoppas att du ska förlåta mig för att jag redan nu tänker på en ny graviditet. Jag känner mig redan nu redo för att bli gravid igen, trots att det bara gått 3 veckor sedan du försvann. Jag vill aldrig att mina tankar på ett nytt barn ska få dig att tro att jag vill ersätta dig. Det kommer jag aldrig kunna eller vilja göra. Det enda jag vill är att ge dig och din bror ett syskon. Att fylla vår familj med ytterligare den lycka vi redan känt två gånger. Det var ett barn vi ville ha när vi valde att skaffa dig. Vi fick dig, men vi fick tyvärr inte behålla dig så på något vis så vill vi fylla det tomrum efter ett syskon genom ytterligare ett barn. Du förstår säkert hur vi tänker och jag tror att du kommer bli superglad den dagen jag tar med ditt nyfödda syskon till din grav för att visa upp honom/henne. Du minns väl hur stolt och glad River såg ut när han såg dig? Precis så tror jag att du kommer känna då. Jag hoppas det i alla fall.

Men på tal om en ny graviditet. Vågar jag någonsin bli gravid igen? Just nu känner jag mig redo och tror att jag vågar, men gör jag verkligen det? Tänk om det händer igen. Det finns ju inte en chans att man som människa överlever denna smärta en gång till, men det ska väl verkligen inte drabba oss igen? Det kan ju inte vara möjligt. Jag och din pappa tröstar oss genom att säga att nu är botten verkligen nådd. Nu kan vi aldrig uppleva något värre än det vi går igenom just nu. Alla bekymmer och problem vi kommer att stöta på kommer att vara jobbiga, men inte ens hälften så jobbigt som att förlora dig. Nu kan vårt liv bara bli bättre, eller åtminstone så bra det kan bli utan dig. Jag vet att det kommer bli tuffa 9 månader ifall jag blir gravid igen. Jag kommer att oroa mig varje dag, trots att vi kommer få genomgå mängder med undersökningar för att utesluta samma sjukdom. Jag tar inte en graviditet och ett levande barn förgivet längre. De tidigare två gånger jag har varit gravid så har man känt ett lugn efter rutinultraljudet, man har tagit för givet att man några månader senare ska få sitt friska barn. Det kommer jag aldrig kunna göra igen. Jag kommer inte kunna andas ut förrän jag har det nya barnet på mitt bröst och fram till dess har vi en lång resa framför oss. Vi kanske inte ens blir gravida igen, men det hoppas jag. Jag hoppas att vi ska ha den turen att bli lätt gravida igen och på så vis återfå lite glädje igen. Om ni bara visste hur mycket vi längtar efter ett barn, trots att vi nyss fått ett. Det är en sån konstig känsla..

Som jag skrev tidigare så tror jag inte att någon känsla kan lura en gravidkvinna. I alla fall ingen känsla som har med barnet i magen att göra. Visst finns det känslor och oro som bara finns där för att man är extra nojig över att något ska hända eller liknande, men det finns absolut en känsla som inte kan lura en. Och det är känslan över att något verkligen är fel.

När jag väntade River så var jag orolig. Jag tänkte flera gånger att han inte var frisk. Jag inbillade mig att han skulle födas med bara en arm eller hinna dö i magen. Alla vanliga orosmoment som jag tror att alla gravid känner någon gång. Dessa känslor var jobbiga men dom var absolut inte så tydliga som känslorna om att något var fel på dig, Elliot. Hela graviditeten så hade jag en skum känsla. Jag minns hur jag flera gånger bloggade om att jag tyckte att du var för lugn i magen. Jag tjatade hål i huvudet på din pappa genom att säga att det var något fel, du sparkade inte alls så mycket som din bror. Han svarade bara genom att säga att jag inte skulle jämföra hur det var mellan dig och River för ni var ju inte samma person. Jag frågade även min barnmorska flera gånger och hon sa att det var normalt. Alla är ju olika, även barn i livmodern beter sig olika. Veckorna gick och sparkarna blev aldrig sådär obekvämt starka som de kan vara i slutet. Jag fortsatta att oroa mig men valde även att försöka lugna mig eftersom alla sa att det var normalt. Såhär i efterhand kan jag inte svara på om de svaga sparkarna berodde på att du var svag eller inte. Jag hade mängder med fostervatten, dubbelt så mycket som vanligt. Man får ofta det om barnet har missbildningar. Så kanske berodde dessa svaga sparkar bara på det. Att du hade för mycket vatten där inne och att det gjorde att jag inte kände så tydligt då du bara sparkade i vattnet. Jag lär aldrig få svar på det, men jag tror hela tiden att min kropp försökte att visa mig att något var fel. Jag gjorde flera tömningar av vattnet för att minska trycket som höll på att spränga min mage. Läkaren tog ut 1 liter vatten och trots det så kände jag inte dig sparka. Jag kände dig varje dag, men bara en buff hit och dit. Jag försökte dagligen knuffa på magen för att du skulle sparka tillbaka, det gjorde River men du svarade aldrig på mina buffar. Du hickade aldrig heller. Det är såklart även det olika, men någon gång tyckte jag att jag borde känna dig ha hicka, men aldrig. Det var mycket som såhär i efterhand kan kännas som solklara tecken på att något var fel och såhär i efterhand är jag bara säker på att jag visste att det var något fel. Jag hade inte det där köpbehovet som jag hade när jag väntade River. Då var jag stressad för att hinna köpa allt, jag ville dona och greja. Den här gången fick jag tvinga mig själv. Jag ställde upp din säng men hade aldrig känslan över att du skulle ligga där. Ingenting kändes normalt och återigen, jag tror min kropp ville försöka få mig att förstå. Du försöka berätta att du mådde dåligt och jag hörde dig.