Mandy – Mamma & änglamamma

Hej världen! ♥

Fina rosor som jag fick av min älskling förra veckan..

Åh, har ni sett förra veckans avsnitt av ”Sofias änglar”. Avsnittet som handlade om en familj som förlorade sin Melvin i en drunkningolycka i poolen på familjens gård. Jag hatar sådana program, samtidigt som jag älskar att se på dom. Jag har väldigt lätt för att gråta med andra så att säga, och jag gråter till i stort sätt allt jag ser på tvn, glädje som sorg. Nu för tiden kan jag relatera till känslorna över att ha förlorat ett barn och på något sätt tycker jag att det är skönt att titta på programet, förstå att jag inte är ensam och att fler känner precis som jag, tyvärr! Den där mamman i programmet påminde om mig. Varje ord hon sa, var ord som skulle kunna komma ut ur min mun. När hon pratade tyckte jag att hon påminde om mig och klumpen i min mage blev så mycket tydligare när jag kände hennes sorg. Det som gjorde mig mest ledsen, besviken och orkeslös, det var att hon mådde fortfarande så pass dåligt och då hade det gått tre år sedan olyckan. Jag vet att saknaden och sorgen aldrig försvinner, men ska jag må precis såhär om 3 år också? fy tusan.. ♥

Sen att hon var höggravid och födde det lilla syskonet en vecka efter olyckan är helt obegripligt och något som jag också kan relatera till, att föda ett barn när man är i sitt livs största sorg.  Att hon gjorde ett kejsarsnitt och bad dom att söva henne så hon aldrig skulle vakna och fick komma till Melvin igen, det är också tankar jag kan relatera till. Tankar som i början av Elliot resan jag också hade.. Söv mig så rejält att jag aldrig vaknar igen och jag MÅSTE ha ett kejsarsnitt. Såhär i efterhand är jag glad att jag födde Elliot vaginalt då det gick så bra som det kunde i förlossningsväg. Tanken på ett kejsarsnitt lockar faktiskt mer inför nästan graviditet. Jag har snabba förlossningar och kommer att få en bokad igångsättning denna gång, det är skönt. Men oron över att något ska hända under förlossningen är enorm, men klarade jag av att föda Elliot med den smärtan jag kände då, så klarar jag allt! Nu blev det mycket babbel såhär i början av dagen, men jag kan bara inte släppa familjen i de där avsnittet. Dom hamnade på något vis djupt i mitt hjärta och jag känner med dom, samma som dom!