Mandy – Mamma & änglamamma

Jag vill bara börja med att tacka för alla gratulationer som vi fått på alla olika ställen ♥ Så glad över att folk glädjer sig med oss, för det har varit otroligt oroligt och nervöst dessa första veckor och det här har ju utan tvekan varit det jobbigaste året i mitt liv. Hur det började vet ju alla och det är ju också det som är anledningen till att jag är ett vandrade nervvrak över den här graviditeten. Jag har förlorat ett barn, och vill absolut inte förlora ett till. Inte för något i världen, såklart!

Egentligen vill jag inte blanda in Elliot i den här graviditeten för mycket, men det är svårt att låta bli, för även om det här tredje barnet alltid har funnits i våran livsplan så möts våra vägar betydligt tidigare än planerat och det är jag såklart överlycklig över även om det blev som det blev innan. Direkt när Elliot hade gått bort och vi hade landat hemma så visste jag att det här var min väg framåt efter det tragiska. Jag visste snabbt att jag ville ha ett till barn och jag tror att det där kan vara så otroligt olika hur man känner efter ett förlorat barn. Jag visste som sagt att jag vill ha ett till barn direkt. Inte ett nytt barn, utan ett till. Det är en viktig skillnad. Jag menar, tänk om det hade varit så lätt att ett nytt barn hade kunnat tagit bort all sorg vi känner över Elliot, då hade ju det inte varit något problem att ta sig vidare. Men åt andra sidan så är det också så, att den här lilla bebisen verkligen är mitt ljus i mörkret och ger mig livsglädjen tillbaka tusen gånger om ♥ Tillsammans med den galna 2,5 åring vi har här hemma såklart ♥

Hur har den här graviditeten varit då? Jo ett helvete skulle man väl kunna säga =) ett milt helvete om jag jämför och pratar efter egna erfarenheter. Det har varit som en 2 månaders lång magsjuka där minsta lilla promenad har känt som ett maraton lopp. Att fylla en diskmaskin eller dra ett varv med dammsugaren har fått en att gå upp i maxpuls och att slänga soporna har varit min största mardröm med tanke på att härliga dofter där i. Trots att jag mått väldigt dåligt så har det ändå varit okej den här gången. Med båda killarna har jag mått så dåligt att jag känt mig döende, haft svårt att leva överhuvudtaget då mitt mående tagit över. Nu har jag ändå kommit undan ganska bra, även om man inte direkt skrivit ”livet leker” i pannan hihi.

Idag har jag gått 15 veckor och idag  fick vi provsvaren från de undersökningarna vi har gjort. Svaret visade att det ligger en liten kromosomfrisk bebis i min mage den här gången. Ett helt underbart besked som var efterlängtat för som jag väntat dom här 15 veckorna på att veta att allt är okej. Att allt är okej så långt så att säga. Nu räknas jag återigen som normalt gravid, vilket är okej. Grejen är bara att jag blir aldrig normalt gravid igen. Kanske fysiskt, men inte psykiskt. För mig blir det mer en 9 månaders lång transportsträcka för att få ut bebisen levande. Jag har inte bara förlorat min son, utan även allt det där förväntansfulla och mysiga med att vara gravid. Jag vet så väl att jag kan förlora allt det där över en dag, och att en graviditet inte alltid slutar med en frisk och kry bebis. Denna gång lever jag däremot på hoppet om att allt ska gå bra och att den här lilla plutten ska komma ut lagom till årsskiftet och ge det här året ett betydligt bättre slut än vad det fick början. Vi längtar så efter den här bebisen, pojkarnas lillasyster ♥