Att man får en ny syn på livet och ett annat perspektiv när man förlorar någon närstående är en underdrift. Hela livet förändrats och då givetvis till det sämre. Det är svårt att se ljusglimtarna även om man verkligen uppskattar det man har på ett annat sätt. Jag tar inte någonting förgivet. Varje dag jag vaknar upp till en ny dag och ser att River mår bra så glädjs jag. Det borde ni alla göra. Nya dagar, lycka och ett liv är inget man ska ta förgivet.Jag har dagar då jag glädjs extra över att vi har mat på bordet och en son vi kan ge allt och lite till. Man uppskattar sånna saker som man tidigare tog förgivet på ett annat djup. Men jag har också dagar då det känns som att det jag har inte räcker. Jag ångar på och lever mitt liv, även om en del av mitt liv är borta. Mitt hjärta är förevigt halvt och jag försöker leva med den skadan, men det är inte lätt. Det går knappt. Jag är svagare än någonsin och varje dag så blir faktiskt det hela bara värre och värre, saknaden blir större och större och det hela svårare att acceptera. Jag har gjort en personlighetsförändring som heter duga. Jag är inte den Amanda jag var innan Elliot dog. Jag är nu en arg människa, ständigt ledsen och nära till totala utbrott. Det är hemskt att se att det bor ett monster i mig. Ett monster som jag vill få bort, men det är lättare sagt än gjort att läka efter en sån här sak. Jag försöker tänka positivt och tro på det folk säger, att en dag blir det lättare. Jag saknar mig själv iallafall och jag är så trött på att skälla, vara ledsen och bråka över saker jag annars inte skulle bråka över. Jag faller sakta men säker ihop i bitar, men jag försöker ta mig upp. Det får ta den tid det tar, för någongång ska väl en bra tid komma igen. Jag hoppas det..
Idag skulle vår älskade Elliot ha blivit två månader. Det utan tvekan det längsta två månaderna i mitt liv. Samtidigt så är jag glad att jag överlevt dessa två även om jag också insett hur långt ner man kan sjunka. Se på det ni har och glädjs över det lilla/stora ni har i livet, för hur pissigt det än känns så har ni iallafall det. För livet är faktiskt så grymt att man vet inte vad man har imorgon. Se varje dag som en gåva och se innehållet i dagarna som en gåva, för bra som dåligt så har det någonstans en mening.. Jag har bara jääävligt svårt att se meningen med det här..
Två månader. Det är så lite tid men samtidigt så lång tid sedan du födde din andra son, Elliot. Att saknaden blir större och större är ju inte konstigt då du förlorade ett barn och vad jag har förstått så önskar ni att få gåvan snart igen att bli gravida och det finns inget som är fel med det. Med tiden kommer det att vända och de ljusa dagarna blir fler än de mörka. Jag har inte nämnt det förut i någon kommentar men för några år sedan hade jag en djup depression och djup ångest. Livet var total svart. Jag åt antidepressiva mediciner i drygt ett år och gick hos kurator i ett halvår ungefär. Att må bättre tar tid och kräver många svåra stunder. Det är en väldig kamp. Jag ser på mitt liv på ett helt annat sätt nu. Min depression gav mig nya ögon och jag är så mycket mer tacksam över varje dag, varje stund. Du kommer klara den här kampen, det vet jag. Jag ser din styrka i dina texter. Stor kram!
Jag försökte också se meningen med att förlora ett barn. Det finns ingen mening med det. däremot har jag lärt känna mig själv, fått bygga upp mig från grunden och bliit en bättre människa på många plan. Jag har lärt känna många fina människor och stärkt relationen till min man. Två månader är oceaner av tid till en början. Gendig själv tid att läka och se det som en process med många fallgropar på vägen. När du kan tillåta dig att falla och inse att de inte varar för evigt, då har du kommit långt. Stor kram!
Känns fortfarande såå overkligt! Tänker på er fina lille Elliot dagligen<3 Många kramar till er<3
<3<3
Man blir så ledsen när man läser det här, man vill liksom inte ta in det och man kan knappt tänka alla tankar som far upp i huvudet helt ut.
När du skriver att det bara blir värre och värre, och saknaden större och större så tror jag att det är en del accepterandet, bearbetningsfarsen… Allt har sin tid, och vissa känslor kanske aldrig heller försvinner, utan alltid kommer finnas där med er. 2 månader är så kort tid, speciellt efter en sån här händelse. Trots att det för er känns som en evighet.
Men Amanda glöm inte att du är så stark, stark för att du överhuvudtaget orkar kliva upp på morgonen, stark för att du faktiskt då och då blickar framåt för det gör du. Du är stark för att du delar med dig, stark för att du orkar var den bästa mamman för River, stark för att du orkar le ibland och även bryta ihop. Tillåt dig att ha dina dagar, hur dom än ser ut. Tillåt dig att vara både glad, ledsen, hoppfull och arg när du vill. Du är ingen monster för det, du är mänsklig. Allt du gör gör du fantastisk bra, och det du inte orkar göra gör du också bra för det är inget konstigt.
Jag ser inte heller någon mening med att man ska förlora sitt barn, det är grymt, tragiskt och sorgligt på alla sätt. Önskar så stort att det fanns något man kunde göra för att ta bort det onda.
Stor kram!
Jag förstår dig att livet känns tungt och jag beundrar dig som kämpar vidare med din fina familj .Styrkekramar i massor<3
Tack <3 Bloggar du förresten? Du har bara länkat till vimedbarn.se så jag undrar om du skrivit fel? 🙂
<3<3<3
Många kramar till Er!! <3
Sänder en stor, varm kram! <3
Läste i en blogg att det tar minst ett år att ”komma över” ett äktenskap för att tex varje högtid påminns man om personen som var med förra gången. vill absolut inte jämföra det med er man kanske är något att tänka på. känns som du stressar å vill att monstret flyttar ut från dig nu men det behövs mer tid. säger inte att det är bra om ett år heller så hoppas du inte tar kommentaren på fel sätt, var bara en tanke 🙂