Mandy – Mamma & änglamamma

Ibland tror jag att jag ska bli tokig av saknad av dig. Jag längtar efter dig så mycket att min kropp värker. Det är egentligen konstigt hur någon som aldrig har funnits här i vårt hem kan lämna ett sådant tomrum. Fast det där är ju inte sant. Du har ju funnits här i nio månader. Du har bott här i huset, fast i min mage. Det är inte så konstigt att tomrummet efter dig är enormt. Jag har delat allt med dig i nio månader. Du har varit med mig överallt och du vet till och med hur mitt hjärta låter från insidan. Det är något som bara du och din bror vet och det är rätt häftigt. En dag här hemma så trodde jag att jag höll på att bli knäpp. Jag satt med din bror inne på hans rum och byggde lego. Plöstligt kom jag och tänka på att jag måste gå och kolla om du vaknat. Jag gick till vår säng för att kolla till dig. Du var inte där. Det här har jag inte ens berättat för din pappa ifall han skulle tro att jag hade blivit galen. Ibland kan jag tycka mig höra bebisskrik. Och det som är värst av allt. Mina armar skriker efter att få vagga och bära på dig. Jag frågade min kurator om det här och hon sa att det är helt normalt. Jag har förberett mig i nio månader på att ta hand om dig. När man sedan går igenom en förlossning så ställer kroppen i sig på att få ta hand om sitt barn, så det är inte konstigt att min kropp söker dig och skriker efter att få sköta om dig. Det är så orättvist.

Min kropp är full med ångest. En ångest jobbigare än jobbigast. Jag kan inte göra något utan att få ångest. Tänker jag på dig får jag ångest, tänker jag inte på dig får jag ångest, går jag till din grav får jag ångest, går jag inte dit så är det samma sak. Jag vill så gärna gå ut och göra saker för att försöka komma vidare och tänka på annat, men gör jag det så får jag ångest. Går jag inte ut utan istället sitter hemma så får jag ångest. Åker jag och handlar får jag ångest. Äter jag mat får jag ångest. Varför ska jag njuta och äta när du inte är här? Varför skrattar jag när du inte är här? Varför gråter jag när jag egentligen bara känner glädje över allt som du var? Allt och då menar jag ALLT som jag gör ger mig ångest. Den är inte lätt att leva med och det kommer bli en lång väg att gå för att springa ifrån den. Hur jag än beter mig så kommer du aldrig att komma tillbaka. Hur ska då ångesten försvinna? Den finns ju för att jag saknar dig så fruktansvärt. Någon gång i framtiden kanske jag tillåter mig själv att njuta av livet igen, men då vill jag återigen att du ska förstå varför. Jag lever för dig, och inte för att glömma dig. Bara för att jag skrattar och har kul en dag, så innebär det inte att jag är glad. Jo, jag kanske är glad. Men jag är alltid ledsen över att du inte finns. Jag försöker bara göra det bästa av det jag har. Jag ska förhoppningsvis leva många lyckliga år till på denna planet, så jag vill inte spendera de genom att vara olycklig. Jag ska se till att mitt liv blir lyckligt och bra. Det kommer det att bli, det kommer bara att vara fyllt med ett tomrum. Olyckan och sorgen kommer att sluta upp som ett tomrum. Någon dag ska jag sluta gråta när jag tänker på dig. Jag vill inte gråta när jag tänker på perfekta lilla dig. Någon dag ska jag le och skratta när jag ser ditt ansikte framför mig och påminna mig och den så många gånger skrivna lyckan som jag kände när jag fick dig.

Visst är det rätt häftigt hur stark en människokropp är och hur mycket man faktiskt orkar bära. Man tror att man inte ska orka stå upp efter en sådana här sak. Visst är det svårt. Benen väger bly och det känns konstant som att man svävar på onda moln och lever i en bubbla som aldrig kommer att spricka. Men som sagt, man klarar det.  Folk säger till oss att dem inte förstå hur man orkar en sådana här sak. Hur gör ni? Säger dem. Ja, vi har inget val. Vi kan inte lägga oss ner och dö. Vi måste kämpa vidare för det liv vi faktiskt har och vår andra son som förtjänar det bästa. Det är ett svårt mål, att överleva denna förlust men det ska gå, det måste gå. Jag bearbetar allt det här genom att skriva, framförallt på min blogg. Jag pratar så gärna om dig också. Min största mardröm är just nu att folk ska sluta prata om dig, inte nämna dig eller ja, bara sluta prata om dig. Jag har ett sådant behov av att få prata om dig. Jag skulle mer än gärna sitta dag efter dag och prata med våra nära och kära om dig. Även med okända. Folk får inte vara blyga och rädda för att nämna dig. Det gör mig bara mer ledsen än om dem inte nämner dig. Jag får ibland känslan av att folk tycker att det ska lägga sig, eller dem tar förgivet att det någon gång kommer bli lättare. Tänk om det inte blir det för mig? Jag har så många datum så förknippas med dig och jag vet att jag aldrig komma glömma dessa, så år efter år ska varje litet datum riva upp allt på nytt. Varje år kommer det komma en julafton med massa lyckliga barn som öppnar klappar, du kommer aldrig få göra det och jag kommer gråta över det. Varje år kommer du fylla år och bli ett år äldre. Jag kommer alltid att köpa en tårta och fira din födelsedag utan dig. Varje år så kommer den 22 maj att komma, dagen då vi fick veta att du bodde i min mage. 2 veckor innan det så kommer den 10 maj komma, dagen då vi vet med säkerhet att du blev till. Varje år så kommer den 28 augusti att komma, dagen då vi var på ultraljud och fick höra hur frisk och perfekt du var. Varje år så kommer den 13 december komma, dagen då vi fick veta att du skulle dö. Varje år kommer även din födelsedag innebär att det gått ytterligare ett år sedan du dog. Och så kan jag fortsätta i evigheter. Jag kommer föralltid att förknippa det mesta med dig och därför ha fruktansvärt svårt att komma vidare. Jag är så känslosam redan som det var innan. Det lär knappast blir något som jag blir mindre efter det här. Så snälla alla som läser det här. Var inte rädda för att göra mig ledsen om ni nämner Elliot. Jag blir garanterat ledsen när vi pratar om honom, men på ett glatt sätt. Då får jag prata om honom och det är just nu det bästa jag vet.