Mandy – Mamma & änglamamma

Och så kom dagen. Den där jävla Lucia dagen. Jag låg i sängen med din storebror för att få honom att sova middag. Jag somnar till jag också och vaknar av att telefonen ringer. ”Dolt nummer” står det på skärmen och jag tar ett djupt andetag innan jag svarar. Det är läkaren från Uppsala och hon säger ganska snabbt att hon har dåliga nyheter. Här lägger min kropp av, bokstavligt talat. Jag kan inte prata längre. Jag försöker att svara henne men det går inte. Hon berättat att det handlar om det värsta tänkbara, alltså trisomi 18. ”Jag Beklagar” säger hon och säger sedan att hon avslutar alla mina ärenden hos dem i Uppsala. Nu finns det ingenting att göra. Dom kan inte rädda dig eller rädda oss från att förlora dig.

Förstår ni smärtan över att få ett samtal där någon kall och otrevlig läkare berättar att ditt barn ska dö? Jag får ont i magen bara av att skriva dessa ord för jag påminns om smärtan jag kände just i den stunden. Jag läste en blogg om en mamma tidigare idag. Hennes dotter hette Lucia. Jag kunde inte fortsätta att läsa. Jag kan inte se tomtedräkter eller luciakronor eller påminnas om något som har med julen att göra. Allt påminner om den där luciadagen. Den 13 december 2012. Dagen då vi fick veta att du skulle dö.

Den första tiden klandrade jag mig själv något enormt. Jag ansåg att det var mitt fel att du var sjuk. Jag kunde inte ge dig livet. Det min kropp är skapad för, att bära ett barn klarade jag inte. Något jag hade gjort hade jag gjort fel, du blev ju sjuk. Jag mådde så fruktansvärt dåligt och kunde inte förlåta mig själv över hur jag kunde tänka tanken på att skaffa dig. Varför väntade jag inte med att bli gravid en månad? Då hade du kanske sluppit detta och blivit frisk. Hur kunde jag tänka så? Hade jag väntat en månad så hade jag ju aldrig fått dig. Det var ju just DIG jag ville ha. Och dig fick jag och jag är så tacksam för det. Tankarna om misslyckande är nog rätt vanliga men jag släppte dom efter ett tag. Varenda läkare vi har träffat har varit noga med att berätta att vi inte har gjort något som helst fel, utan att vi bara har haft världens största otur att drabbas av något så ovanligt och fruktansvärt. Jag hoppar tillbaka till dom där blödningarna jag hade i början. Ofta så slutar en trisomi 18 graviditet via ett tidigt missfall då kroppen stöter bort något som inte blev rätt. Jag tänker då att meningen att du skulle komma till oss var bara ännu större. Kanske försökte min kropp stöta iväg dig för att inte ge mig den olycka jag känner just nu, men jag är så tacksam över att du var stark och kämpade dig kvar. För trots allt och att du föralltid har lämnat ett hål i mitt hjärta när du försvann så är jag så fruktansvärt stolt och tacksam över att jag fick dig. Du ville verkligen att vi skulle träffas och få en stund tillsammans, det var därför du kämpade i magen och överlevde förlossningen. Allt det där som ingen egentligen förväntade sig. Du klarade det och därför är jag så stolt över dig och din styrka.  Det kommer jag alltid att vara.

Något vi också är så otroligt tacksamma över i denna stund, och alltid annars är att vi har din storebror. Världens finaste River. En glad och sprallig kille med mer energi än vad man tror är möjligt. Han är vår styrka i det hela och också den som gjorde tankarna om att vi misslyckas och inte kan göra ett frisk barn lättare. Vi vet att det fungerar. Vi har ju fått din bror. Vi vet att du inte var något misslyckande men som sagt, tankarna dök ju upp om att JAG hade misslyckats, inte du.  Du och River var ju så lika. I början hade jag svårt att titta på dig när du låg död i min famn. Du påminde så mycket om din bror i samma stund, nyfödd på mitt bröst, så på något vis hade jag svårt att koppla till att du var någon helt annan än honom och att det inte var han som låg där på mitt bröst, livlös. Det är klart ni var lika, ni är ju bröder. Alla säger att ni var så lika men att River är mer lik sin far och du var lik mig. Det finns nog inga ord i världen som har värmt så mycket som dom orden om att du var lik mig. Om du bara visste hur lycklig jag blev av att höra det. Så mallig och stolt. Jag gråter inombords när jag tänker på att du och River aldrig fick ett liv ihop. Att han alltid komma att ha en bror som han inte ens kommer att minnas eller ha något att relatera till, förutom alla miljoner foton på dig som jag ska vara noga med att visa när han är stor nog att minnas och förstå. Vi pratar ofta om dig Elliot. Under din tid i magen så älskade River att dra upp min tröja och klappa på magen. Han pussade på dig ofta men han undrade nog varför han inte fick något svar då han ofta la munnen mot magen och skrek ”hoho?”.  Jag hade tänkt köpt en ”storebror present” som du skulle få ge till River när vi kom hem med dig ifrån BB. Istället fick River ge dig en nallebjörn som du skulle ha med dig i kistan. Jag hade köpt två likadana nallar. En till dig och en till River. Du fick ha båda i din säng på sjukhuset. Just för att nallen skulle lukta och påminna om dig. En fick du med dig i kistan och ner i graven. Tar du hand om den? Vi tar väl hand om vår och jag går ibland och doftar på den nallen. När vi tog hem den så doftade den dig.  Tyvärr är den doften redan borta, men som tur var så glömmer jag aldrig din doft, ALDRIG!