Mandy – Mamma & änglamamma

Efter beskedet om magbråcket så hade vi fått google förbud från läkaren. Han varnade oss för att läsa på nätet då det finns så många skräckhistorier. Vi kunde såklart inte låta bli utan läste en hel del. Informationen som även läkaren gett oss. Nämligen att ett magbråck ofta hänger ihop med ett kromosonfel döck upp överallt. För mig betyder ett krosonfel down syndrom. Det är nog även det jag har varit mest orolig för under mina graviditeter. Att barnet ska behöva lida av det värsta tänkbara, nämligen down syndrom. Såhär i efterhand hade vi nog kunnat offra våra högra armar för att Elliot ”bara” skulle lida av det.

Hela grejen med Akademiska sjukhuset skrämde mig. Det stora, speciallist sjukhuset kändes så läskigt. Visst förstod vi att det var något riktigt allvarligt då vi blivit skickad hela vägen dit och givetvis var läkarna sena och vi fick vänta en extra lång stund i väntrummet.

När hon väl kommer för att hämta oss för en ultraljudundersökning så är jag så trött. All nervositet jag upplevt under alla dessa månader är svår att beskriva. Den ena dagen efter den andra byggdes all oro och nervositet upp och aldrig släppte den. Det är kanske inte så konstigt. Från den där dagen så fick vi aldrig igen ett bra besked om dig. Bara det motsatta.

I Uppsala så upptäcker dem även ett hjärtfel på ditt lilla hjärta. Vi får träffa en hjärtspecialist som undersöker det lilla hjärtat i över en timme. Jag ligger på sjukhussängen så länge att jag till slut är nära att svimma. Du trycker på varje organ i mammas kropp så att ligga på rygg är nästan omöjligt. Egentligen så tror jag inte att det var just det som påverkade mig i denna sekund. Utan det var helt enkelt min kropp som började ge upp. Jag klarade inte av att höra alla dina fel. Vi får det berättat för oss att det är ett relativt milt hjärtfel och om ingenting mer visar sig så kommer det att kunna åtgärdas med en lätt operation. Om nu en hjärtoperation kan vara lätt. Dessutom skulle du bara vara 4-6 månader när den skulle göras. Jag orkar inte tänka på att dom ska skära i dig när du är så liten. Jag funderar redan där, i det rummet hur jag ska klara av att se dig sövas och genomgå en sådan sak. Jag är en sådan otrolig känslomänniska. Jag bryter ihop för minsta lilla och jag undrade hur jag skulle finna kraft för att gå igenom allt det här med dig och få dig att bli trygg i allt Du skulle behöva uppleva. Återigen. Vi hade kunnat göra allt för att få stå vid din sida när du sövdes ner för att operera ditt lilla hjärta. Till och med en hjärtoperation hade känts som en vinstlott. Då var det ju ”bara” det.

Under dagen i Uppsala så har även ett fostervattenprov tagits. Läkarna är ganska övertygade om att Du lider av ett kromosonfel. Det kan handla om down syndrom, det kan handla om trisomi 13 eller det allra värsta, trisomi 18. Då är dina chanser för ett liv inte stora, dom finns knappt.  Vi blir lovade ett svar så snabbt som möjligt så vi åker hem och håller tummarna för att det ”bara” ska vara down syndrom. Det där ”bara” alltså. Det höll ju hoppet uppe hos oss, även om ”bara” i denna historia ändå hade varit rätt grymt.

Dagen efter så firar vi min födelsedag med lite kalas. Vi försöker att leva på så normalt som möjligt trots allt. Normalt har dock fått en annan betydelse. Ingenting kommer någonsin att bli normalt igen. Det kommer att bli helt okej, men annorlunda och aldrig som det tidigare var.

Vi visar ritningar på ditt hjärtfel för alla nära.  Vi talar om hur läget är och pratar fortfarande som om att hjärtfelet skulle vara ”bara” ett litet problem.  Jag sitter mitt i allt firande och ser dina sparkar på min mage.  Jag tänker bara på Dig. Jag undrar hur du kan ligga där inne och sparka, pressa och växa men kanske vara dömd för att dö. Snälla mitt barn. Säg att vi får bra besked vid provsvaren. Jag klarar inte av att förlora dig. Jag kan ju inte förlora dig innan jag ens fått dig. Eller hur?