Mandy – Mamma & änglamamma

All längtan och nervositet krossades över en dag. Bara sådär gick vi från att vara gravida, förväntansfulla och fulla med längtan. Vi gick från det till total sorg och förtvivlan. På ett ultraljud i vecka 32 hittade dem ett magbråck på din lilla mage. Vi skulle bara åka dit för att titta till moderkakan. Den hade legat för utgången så att säga, så det behövde kontrolleras i ett senare tillfälle i graviditeten för att se om den flyttat sig och en vaginalförlossning kunde ske. Det hade den, men det var det ingen som brydde sig om den dagen. Den barnmorskan som gjorde ultraljudet var först glad och positiv. Hon kikade runt och pratade om hur bra allt såg ut. Helt plötsligt så ändrades stämningen i rummet och hennes ansikte blev bekymrat. Hon talade om att hon inte riktigt kunde se moderkakan så hon skulle vara tvungen att hämta in en speciallist läkare som kunde se bättre. Jag blev lite fundersam eftersom hon strax innan sagt att den såg bra ut och hade flyttat sig. Trots det så tänkte jag väl inte så mycket på det utan passade på att fråga innan hon gick om hon fortfarande kunde se om det var en liten pojke. Vi hade ju fått det ”bekräftat” på rutinultraljudet, men man kan ju aldrig vara säker så att fråga en gång till skadade ju inte. Hon kollade lite snabbt och berättade att hon inte var säker, men hon tyckte sig se en liten snopp. Hej hej, lilla Elliot tänkte jag och blev helt varm i hjärtat. Mitt i min glädje så springer barnmorskan stressande iväg. Hon säger att hon måste hämta en läkare NU. Hon säger nu så bestämt att jag blir helt stressad. Pappa Marcus försöker att lugna ner mig och säger att det inte är någon fara. Jag börjar må illa. Jag vet att något är fel men försöker att andas och hålla mig lugn. In i rummet klampar en speciallist läkare med sina tre studenter hack i häl. Man undrade ju varför han skulle släpa med alla 3. Jag insåg mer och mer att något var helt galet. Läkaren tog väl detta som ett perfekt tillfälle för studenterna att uppleva något ovanligt på ultraljudskärmen.

Han kikar runt länge, länge innan han säger något. Han talar om med ledsam röst hur han upptäckt ett magbråck på bebisen. Mitt hjärta stannar. Ett hål i din mage? ETT HÅL? Han berättar att han kan mäta det till 2 cm stort. Enligt honom ett litet hål. Enligt mig ett jätte stort. Vi bestämmer att vi ska avsluta undersökningen och istället gå till ett rum och prata i lugn och ro med läkaren. Jag minns knappt något från den stunden vi sitter i det rummet. All information blir bara för mycket. Helt plötsligt så varnar han oss för det värsta tänkbara. Att du troligtvis har mer missbildningar då magbråck ofta hänger ihop med något annat. Han säger också att så behöver fallet inte vara, men risken är som sagt stor. Vi får en tid på akademiska sjukhuset i Uppsala 5 dagar senare, på min 25 års dag.

Hela graviditeten med dig hade varit ganska tuff.  Hela sommaren låg jag i vår soffa och kräktes så fort jag reste mig upp. Jag kunde äta och vara sugen på saker, men jag fick inte behålla mycket. Jag gick ner 4 kg och var konstant yr. Uttorkning. Det var fruktansvärt jobbigt och påfrestande men det finns ingenting som framkallar extra energi och kraft som att vara gravid. Man fortsätter att kämpa för man vet att man får världens bästa belöning till slut. I januari skulle jag få min. Yeah right..

När illamående äntligen gav med sig i augusti, när jag hade nått vecka 16 så tog nästa krämpa över. Sammandragningar. Dom blev värre och värre för varje dag. Jag hade svårt att gå längre sträckor än några hundra meter. Magen sa ifrån direkt och det gjorde rejält ont. Jag fick därför även en höst på soffan med råd att ta det lugnt från läkarna.

Det var inte många stunder denna graviditet som var lugn. Även i början stötte vi på en massa problem. Redan i vecka 6 så började jag blöda. Klumpar. Jag har nog aldrig blivit så rädd i mitt liv. Inte fram tills den stunden i alla fall. Jag var helt säker på att jag redan då förlorat dig och att vi fått ett så kallat tidigt missfall. Jag åkte in på sjukhuset med tårarna rinnande ner för mina kinder. Jag kände inget hopp, men jag hade ändå inte gett upp. Jag gav aldrig upp hoppet om dig. Inte ens i den allra sista stunden. Jag kommer aldrig ge upp något om dig. Bara så du vet. Läkarna gav dock upp dig redan i samband med den första blödningen. Han kunde inte hitta några hjärtslag och bad mig åka hem och vänta ut missfallet. Jag var så arg. Jag förstod inte hur han kunde skicka hem mig och låta mig vänta på att jag skulle blöda ut dig. Fy så rädd jag var. En återbesöks tid var bokad en vecka senare. Hade inte missfallet kommit igång då så skulle jag skrapas. Långa 7 dagar passerade tillslut, utan blödning. Jag kände på mig att du inte alls var borta. Jag visste att du levde och visst hade jag rätt. Det är något jag lärt mig under mina månader som gravid. Att ingen känsla kan lura en gravid kropp. Man läser och känner av sin kropp i minsta detalj.

Nämen titta! – Säger läkaren vid ultraljudundersökning. Perfekta hjärtslag. Åh, jag visste det. Inte skulle väl du försvinna från oss inte. Du var ju redan så självklar i vår familj och det visste du ju. Efter mängder av undersökningar och ytterligare blödningar så konstaterade till slut en läkare att alla blödningar berodde på att en lågt sittande moderkaka som skavde mot livmoderskanten och framkallade blödningar. Vid det tillfället så bokas en extra kontroll in den 6 december för att kontroller om moderkakan flyttat sig. Såhär i efterhand är jag så fruktansvärt tacksam över att vi fick den tiden i december. Annars hade vi fått vårt livs chock på förlossningen..