Mandy – Mamma & änglamamma

När jag visade upp att jag skrivit hela historian om Elliot så var det många som visade intresse om att få läsa historien. Jag hade först inte en tanke på att publicera den här, men nu har jag tänkt om. Jag älskar ju att skriva och jag vill att folk ska läsa det jag skriver så här kommer historian om när trisomi 18 vände upp och ner på hela vår värld, uppdelat i många delar.. Detta är del 1.

För dig, Elliot..

Hur många gånger har man inte läst om familjer som drabbats av livets största tragedi – Att förlora ett barn. Hur många gånger har man inte sett bilder på dessa små kistor och samtidigt fått en klump i magen och lidit med det drabbade familjerna. Varje gång har man undra hur man som förälder överlever en sådan sak. Samtidigt så tänker man att det inte händer oss. Det hände oss. Den 10 januari 2013 födde jag vår älskade son Elliot. I 52 minuter fick vi dela vår värld med honom innan han somnade in i mina armar. Det här är min historia om när kromosonfelet Trisomi 18 tog våran son och föralltid lämnade ett hål i våra hjärtan.

Trisomi 18 är ett medfött kromosonfel som inte är förenligt med livet då det medför stora missbildningar och utvecklingsstörning. Detta drabbar ungefär 60 graviditeter i Sverige varje år. Oftast upptäckts det vid en tidig ultraljudsundersökning och graviditeterna avslutas i form av ett sent avbrytande. Ofta slutar graviditeterna i missfall pga så stora skador på fostret.  Därför födds bara 7-10 barn varje år med detta fel. En av dom var vår Elliot. Vår fina perfekta lilla Karl Wilhelm Elliot. Inget tydde på att Elliot hade missbildningar vid våran ultraljudsundersökning. Såhär i efterhand vet vi varför. Han var ju helt perfekt. Inte en synlig missbildning men tyvärr en väldigt skadad insida. I samband med förlossningen så förberedde läkarna oss på att Elliot kunde se lite ”läskig och annorlunda ut”. Inget vi såklart brydde oss om, men vi undrade ju hur han skulle se ut. Jag hade läst tidigare att barn med dessa skador ofta har två drag i sitt utseende. Det ena från sin riktiga familj, och det andra draget från sin trisomi familj. Elliot var så fin. Såklart. Han var en kopia av sin 2 år äldre bror och jag kunde inte förstå hur gud valt att ta tillbaka en sådan perfekt liten ängel. Hur kunde man se så perfekt och fridfull ut trots att man på insidan är så sjuk att man inte orkar överleva?  Man ska inte hata, hata är ett starkt ord. Men jag hatar! Jag hatar den som tog beslutet om att Elliot aldrig skulle få en chans. Att vi skulle behöva förlora honom innan vi ens hunnit fått honom.. Varför? ..

Jag minns den dagen som igår. Den dag som vi fick reda på att du bodde i min mage. Det var den 22 maj 2012. En jätte varm och solig dag. Det var en Tisdag och jag hade på Fredagen innan beställt hem ett par graviditetstest så jag minns hur jag gick hela dagen och bara väntade tills klockan skulle bli 12 och posten skulle komma. Måndagen före hade varit en röd dag så helgen och väntan på posten hade varit så fruktansvärt lång.  Jag var ganska säker på att du fanns där inne, men jag vågade verkligen inte hoppas. 22 dagar innan hade jag och din pappa bestämt att vi ville ha dig. Vi använde oss till och med av ägglossningstester för att inte missa chansen om att få dig. Din storebror hade flyttat in i mammas mage på det första försöket så jag vågade som sagt aldrig hoppas på att även du skulle göra det. Posten kom och jag minns hur dåligt humör jag var på. Jag hade varit otrevlig mot din pappa och storebror hela dagen. Jag var ju så nervös att jag knappt kunde andas. Jag sprang direkt in på toaletten för att kissa på den lilla stickan. 5 minuter skulle man sedan vänta. Behöver jag berätta hur lång dessa minuter var? Jag gick in efter 4,5 minut. Jag kunde inte vänta längre. 2 streck. Det var 2 STRECK!! Du fanns, du hade flyttat in i min mage! Lyckan var totalt och jag sprang ut till din pappa som var i hallen för att visa testet. Han flinade stort och kramade om mig. Jag var tvungen att sätta mig ner på vår hallmöbel. Jag höll på att svimma.  All nervositet som släppte och byttes mot ren glädje, blandad med ny nervositet. Hjälp, du skulle verkligen komma och göra vår familj till 4. Jag satte mig direkt och räknade veckor och dagar. Jag fick ut att du skulle vara beräknad att födas den 29 januari 2013. Jag kunde inte förstå att det var sant. Jag skulle ge River ett syskon och jag skulle få äran att bära och föda ett till barn. Tänk om jag bara visste vilken smärta dessa två streck på en sticka skulle komma att ge oss.

Hela sommaren, hösten och en del av vintern så såg jag hur min mage växte. Jag älskade det. Jag längtade till varje onsdag då det skulle plinga till i min mobil och mina graviditets appar skulle berätta att vi nu kommit till en ny graviditetsvecka. Varje onsdag tog jag fram min kamera och mitt stativ för att dokumentera hur magen vuxit. Jag längtade så efter dig, men kunde fortfarande inte riktigt förstå att du skulle komma. Allt kändes så overkligt och jag hade fullt upp med din vilda storebror. Jag minns hur jag många gånger tänkte vad tusan jag gett mig in på. Tänk om du skulle bli lika vild som storebror. Hur skulle jag hinna med två små vilda pojkar? Jag oroade mig också mycket över din sömn. Jag hade precis fått din bror att sova någorlunda bra på nätterna och jag var efter nästan 2 år SÅ trött. Jag var nervös över att du skulle hålla mig uppe hela nätterna och jag undra då hur jag skulle orka med din bror dagen efter en vaken natt. Hur fan, på ren svenska kunde jag tänka så. Nu skulle jag göra allt för att sitta upp med dig, varje natt. Jag skulle mer än gärna slita håret av mig för att du skulle ha blivit lika vild och galen som honom. Fan, fan, fan.. Jag skulle göra allt för att bara ha dig här.