Mandy – Mamma & änglamamma

Hej söndagen! ♥  Idag skulle vår älskade lilla ängel ha blivit en månad. En tung dag. En månad, men helt ärligt så känns det som 100 år. Det har varit en lång månad och trots att dagarna rullar på så känns det som att tiden står stilla. Jag är iallafall glad över att den här, första, värsta månaden är över. Det är helt otroligt vad vi har kämpat för att ta oss igenom alla moment under den här månaden. Människan är starkare än vad man tror, speciellt när man inte har något annat val ♥

Jag slutade ju att lägga upp magveckobilder i samband med att vi fick reda på att Elliot var sjuk i vecka 32-33. Jag hade inte orken och det ångrar jag idag. Jag tog några dåliga mobilbilder men det är ju inte samma sak. Det hade varit roligt att ha alla veckor samlade och speciellt så att det vara ”roligt” att ha bilder kvar för att minnas hur enorm magen blev innan det var över. Här ovan är några dåliga mobilbilder. Då, dagarna innan och nu imorse. Det är helt otroligt, även om det är mycket mage och deg kvar hur kroppen kan återhämta sig. Fast egentligen så har det inte hänt så mycket den här månaden förutom att magen minskat. Jag känner mig precis lika höggravid som jag gjorde för en månad sedan. Kroppen gör lika ont, men med tanke på vad den vart utsatt för dom sista veckorna så får man nog ge dig låååång tid att läka, tyvärr. Det är lite jobbigt att ha så många krämpor kvar, det påminner ju om Elliot. Med honom i magen kunde jag stå ut, nu spyr jag snart på alla krämpor som jag får leva med i onödan, utan belöning. Aja, life goes on, även om det vissa dagar känns som att det kvittar.. Speciellt sånna här Elliotdagar, hans månadsdag. ♥